Gosh. Nu har det verkligen gått lång tid sen jag skrev senast och det är ju inte bara lite saker som har hänt.

Till en början med så har Tommy flyttat hit. Han flyttade in den 9:e juni, det vill säga för exakt tre veckor sen. Ja, det är lika underbart som jag trodde och mer därtill. Ensamheten är inte så farlig, men samvaron är det som skämmer bort en till den rikaste människan i världen.

Det är så mycket vi gör tillsammans som betyder inget och allt. Att på kvällarna ligga och nojsa och prata strunt. Att sitta i soffan och spela spel tillsammans och lösa klurigheter och problem. Att sitta vid våra datorer och prata med andra. Tillsammans.

På lunchrasterna åker jag hem till min älskade. Det är inte mycket tid tillsammans, men det är dyrbart för oss. Dagarna blir kortare men med mer innehåll.

Han skämmer bort mig. Medan jag jobbar så fixar han disken. När jag kommer hem från en jobbig dag så får jag massage. Sedan min Kaiko flyttade in så äter jag middag varje dag och DET är udda. För att vara mig, vill säga. Andra människor äter väl mer regelbundet, hoppas jag. :p

Vi har till och med börjat organisera oss lite grann. Häromdagen gjorde vi upp en matsedel och en tillhörande inköpslista, baserat på matsedeln. Hittills har vi, eller snarare jag, om man ska vara ärlig, lagt ut lite väl mycket pengar på ICA, men planen är nu att vi ska börja veckohandla utifrån vad vi ska äta veckan därpå. Vi har bestämt att fredagar är bra dagar att handla på, så senare idag ska vi iväg och storhandla. Söndagar vore en ren katastrof att försöka storhandla på eftersom de ofta har helt slut på det mesta då i affären.

Sen återstår det ju naturligtvis att se hur länge det funkar, OM det nu funkar. Hela poängen med det är i alla fall att man bara ska handla en enda gång i veckan och därmed minimera risken för onödiga inköp.

Midsommar har det varit också. Denna midsommar blev.. lite kaotisk. Oplanerad, kan man också kalla det. Det blev inte riktigt som det var tänkt, kan man nog påstå.

Jag kan väl börja med resan hem till mina föräldrar.

Först buss till Södertälje Syd. Inga problem. Det är sällan problem med att åka buss. När vi kom fram och skulle gå på tåget så började problemen. Vi skulle på vagn 12. När tåget rullade förbi började det med vagn 11, 13, 13 och sen 15. Gosh. Ingen 12 och ingen 14 heller, för den delen. Nå. Vi klev på den ena vagn 13 och började snoka. Efter en stund upptäckte vi att (såklart) den andra 13 var 12. Då uppstår ett problem. Vi har ju katten med oss hem till mina föräldrar och de platserna vi har är det inte djur tillåtet på. Så jag frågar folket som sitter runtomkring om det är okej att vi sitter där ändå eller om det är någon som är allergisk. Alla svarar att det går bra så vi sätter oss ner. Sen kommer konduktören. HON däremot var inte av uppfattningen att det gick bra, trots att det gick bra för alla andra. Hon föreslog att vi skulle ställa ut katten MELLAN vagnarna och sen sätta oss på våra platser. Jomen TJENA! AS IF! Då kunde vi ju lika gärna kasta ut katten genom fönstret, vilket jag också sa till henne. Det hade varit mer barmhärtigt än att ställa ut henne mellan vagnarna där det väsnas otroligt mycket. Katter som har känsligare hörsel än människor skulle plågas ihjäl där.

Nå. Det slutade med att vi fick sitta i nån inglasad kupé mellan första och andra klass. Jag var ganska irriterad då, på grund av vad hon sa om katten, men resten av den resan gick fint.

Sen kom vi till Hallsberg.

Gosh, var ska man börja där?

Tja, innan tåget kom in till Hallsberg ropade de ut att vår anslutning skulle gå från spår 5A. När vi klev av tåget och kollade på första skylten stod det "5B" istället. Nåja, det hängde vi inte upp oss så mycket på. Men sen blev jag lite fundersam eftersom det stod ett helt annat tåg på en skylt längre bort, för samma spår. Efter en stund fick vi reda på att tåget var försenat. Efter några vändor fram och tillbaka med längre och längre förseningar och spårbyten hit och dit så kom tåget äntligen in. Då var vi ganska trötta och väldigt glada över att äntligen få komma på vårt tåg. Vi skulle åka ganska kort bit med tåget, bara två hållplatser, och det var tur kan jag lova.

Okej, först när vi klev på vår vagn så upptäckte vi att tåget var dubbelbokat. Våra platser var upptagna av andra personer som också hade bokat just de platserna. Gosh, säger man då. Nå, vi gick igenom tåget så långt vi kunde och försökte hitta några platser att sitta på, men det var ganska hopplöst. Alla platser var tagna så när vi kom fram till slutet av vår halva av tåget så bestämde vi oss för att stanna där vi var. Det är knappast någon mening med att springa fram och tillbaka genom tåget när det ändå inte finns några platser. Vi stod bredvid en äldre dam som berättade att hon hade stått upp sen Stockholm och INGEN hade kollat hennes biljett. Gosh. Det lät inte så uppmuntrande, tyckte vi.

Efter en stund kom dock en konduktör ut. Jag har nog aldrig sett en argare konduktör. Först stormar han förbi oss, sparkar i förbigående på vår väska (där vi hade en digitalkamera nedpackad, bland annat) och skäller på oss att vi inte får stå där och blockera vägen. Gosh, var skulle vi annars stå? På tågets tak? Jag vet inte om konduktören var blind eller vad, men alla andra såg att tåget var FULLT, och då menar jag verkligen fullt till bristningsgränsen. Nåväl. Konduktören stormar vidare, kastar folks väskor till höger och vänster och skäller på folk och alla bara stirrar efter honom och tror inte sina ögon och öron.

Konduktören återvänder efter ett tag och försvinner in i sitt lilla konduktörsbås. Alla skakar på sina huvuden och kan knappt tro på vad de ser. Några minuter senare kommer han ut igen, ännu argare än förut. Han smäller igen dörren till sitt bås med sådan kraft att den flyger upp igen vilket, såklart, gör honom ännu argare då han måste gå tillbaka och stänga den. Vi har nu kommit fram till Laxå där den äldre damen ska kliva av. Konduktören sparkar, IGEN, på vår väska så den flyger in i en barnvagn och skäller på damen att hon blockerar utgången. Gosh, hon skulle ju AV ffs! Dörren glider upp, men tydligen inte snabbt nog för konduktören för han sparkar på den också och gör damen helt förskräckt. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man ser sådant.

Nu lyckas jag i alla fall hitta platser åt oss att sitta på den sista biten, så vi sätter oss ner och jag tar katten i knät. När konduktören kommer en tredje gång ska han, helt plötsligt, kolla biljetterna. Dags att göra det NU när de inte kollat dem på hela tiden, tycker man. Nåväl. Tommy ger mig den ena biljetten för att den galne konduktören inte ska flippa över att Tommy har två och jag inte har nån. Han mer eller mindre sliter biljetterna ur folks händer och klipper med en ilska som inte hör ihop med att klippa tågbiljetter. När han kommer till mig blir han tokig, eller ja.. MER tokig. Han börjar gorma om att katten inte får vara där utan måste var i djurkupén (som självklart är överfull, vilket jag påpekar.) Han stirrar på mig med sina vilda, galna ögon och deklarerar att det inte är hans problem, men katten får fan inte vara där jag sitter. Nu börjar jag bli riktigt uppretad och svarar att jag tänker sitta kvar på den plats som jag lyckats få tag på. Då kräver han att få mitt namn och telefonnummer så att de kan ringa mig när någon dör av allergi. Jag replikerar med att i så fall ska jag ha HANS namn så jag kan ringa till SJ och klaga på honom eftersom han SPARKADE på vår väska, TVÅ GÅNGER.

"Vilken väska?" fräser han.

"Den här!" svarar jag irriterat och pekar på väskan som står vid mina fötter.

"Jag sparkade inte. Jag SNUBBLADE möjligtvis." säger han med galen blick. Uttalandet får alla i kupén att skratta eftersom de såg honom när han sparkade och kastade väskor omkring sig.

Nå. När jag krävde att få hans namn så blev tydligen inte mitt namn särskilt intressant längre utan han fortsatte längs gången.

Jag kan lova att det var minst sagt skönt att kliva av det tåget. När vi kom hem till pappa så ringde jag, såklart, SJ och anförde mina klagomål. Vi ska nu skicka in ett brev till SJ där vi talar om vad som hände, samt skicka med biljetterna så vi kan få pengarna tillbaka för den resan.

Nog om det nu.

Åter till midsommar.

Det var meningen att vi skulle ut och äta bröllopsmiddag med Yenny och Markus, men på grund av lite missförstånd hit och dit så trodde tydligen Yenny att ingen skulle komma och det blev istället lite hafsigt hopslängt möte på fredagen. Vi lagade mat hemma hos Åsa. Anna gjorde förrätten, jag huvudrätten och Åsa efterrätten, men Yenny och Markus var tvungna att åka ganska snart så de hann inte med någon efterrätt.

Allt som allt så blev det hela rätt stressigt och som sagt hafsigt. Jag hoppas verkligen vi kan hitta på något bättre när jag kommer hem på semestern. Lite mer planering, lite mer tid tillsammans, ingen som behöver springa iväg till sak A, B, C eller D. Bara ta det lugnt, umgås, prata och sådant. Det saknar jag verkligen. De gånger man får träffa sina vänner nuförtiden ska allting vara så kort om tid hela tiden. Alla har saker de måste iväg till, tider att passa, eller så ska de åka hem igen till sina respektive städer.

Jag tycker att EN heldag borde vi kunde fixa åtminstone. Jag hoppas i alla fall det.

Nytt ämne.

Jag pratade med Samuel för ett tag sen. Igen. Naturligtvis om min tavla, vad annars? Först när jag ringde, då lade han på direkt. Jag tände till direkt och kastade mig på telefonen och ringde upp hans mamma. Det är nu rätt längesen jag fick löfte av henne om att hon skulle fixa fram tavlan åt mig. Nästan direkt efter att jag hade ringt upp henne så ringer min mobil, och det är Samuel. Gosh. Knas, minst sagt. Nå, jag pratade klart med hans mamma och ringde sen upp Samuel igen. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som blev sagt, men jag fick i alla fall reda på att tavlan ligger hos hans pappa i Hörnsjö, så jag ringde upp hans mamma igen och tala om det. Hon skulle ringa Per och Gunilla och be dem skicka tavlan, men ärligt talat så undrar jag om hon kommer göra det. Eller ja.. GÖRA det kommer hon säkert göra, men NÄR.. det är en helt annan fråga. Om fem år, kanske? Det har ju snart gått ett år sen Samuel gjorde slut, så man kan ju undra hur lång tid det ska behöva ta innan man får sina saker.

Vad verkligheten saknar är en savepoint och en loadknapp. Då skulle man kunna gå tillbaka och rätta till sådant som blev fel första gången. Hade inte varit så dumt.

Jag vet en hel del saker jag skulle gjort om och fixat så det blev bättre. Jag skulle packat ner min tavla när jag flyttade, till en början med. ;P

Oh well.

Igår hände något otäckt på jobbet. Rickards lillebror, som sommarjobbar hos oss, körde skruvdragaren genom handen. Gosh, det såg otäckt ut. Han hade ett stort hål mellan tummen och pekfingret och naturligt nog så var han vitare än vit i ansiktet. Rickard och Håkan körde honom till akuten. Det var inte bara att han hade kört bitsen rakt genom handen, han hade dessutom stått i kolboxen och jobbat, så risken fanns att han skulle ha koldamm i såret också. Not good. Men han kom snabbt iväg till akuten och de sa att han skulle vara tillbaka på måndag igen. Man får hoppas att han kan det. Såret såg inte så mysigt ut och han lär nog ha rätt ont ett tag. Som tur är så var det högerhanden och inte vänsterhanden. (Han är vänsterhänt.) Så det mesta borde han klara av ganska bra ändå.

Men det är ändå otäckt när det sker olyckor på arbetet. Det värsta är att jag fick höra att just den sortens olycka är rätt vanlig på Camfil. Det skedde tydligen ett par gånger om året, oftast sommarjobbare. Gosh igen. Man tycker att de borde göra något åt det då, men.. jaja. Hoppas Andreas mår bra i alla fall.

Semstern närmar sig. Jag har bara två veckor kvar att jobba innan man är ledig i fyra veckor. :) Det värsta är bara att jag kommer få så mycket minustid på kompen efter semestern. Jag har bara tolv dagars betald semester och resten blir komptid. Det kommer att bli drygt att jobba in, men det får det vara värt. Jag har ju lite tid på mig tills jag kommer behöva vara kompledig igen någon längre tid. Det blir väl till jul eller nåt..