Nu börjar det ändå på att sina bland alla saker som ska packas ner. Över 40 kartonger har jag packat ihop, (plus två väskor) och imorgon ska karln iväg och slänga skräp med en arbetskamrat.

"Det tar sig", sa mordbrännar'n.

Så nu är det bara åtta dagar kvar och jag vill inget hellre än att nästa vecka ska gå så fort som bara är möjligt. Jag är otålig, jag vill iväg. Jag har packat och donat i flera veckor nu och då är det väl inte för mycket begärt att det ska vara dags snart, tycker man.

Jag har upptäckt att jag har valt helt rätt, i alla fall. :) Inte nog med att jag fick den bästa pojkvännen, jag fick dessutom den bästa svärmodern på köpet. Hon gör verkligen allt för att underlätta för oss och se till att vi har det så bra som möjligt. Nu senast så har hon köpt flyttstädning åt oss. Vi slipper städa lägenheten. Överhuvudtaget. Städfirman fixar allt. Jag kan säga att det var en stor sten som föll från mitt bröst i och med det. Städningen har inte direkt varit något vi har sett fram emot. Tvärtom, det har orsakat en del ångest här hemma. Nu är det borta och vi kan slappna av igen. Nå, så avslappnad man nu kan vara med en flytt nära förestående. Men i alla fall.

What else is new?

Jo, Vanja kan stå själv. Inte länge, men ändå. Drygt tio sekunder stod hon senast, helt utan stöd. Det dröjer nog inte länge innan hon börjar gå. Gullungen.

*sjunger*

"Avundsjuk, jag är så avundsjuk..."

Det närmar sig. Nu är det bara elva dagar kvar tills vi flyttar. Tommy har åtta dagar kvar att jobba här. Sen bär det av.

Vi packar för fullt, även om vi inte stressar.  Hela vardagsrummet är nerpackat och större delen av köket. Min dator är nermonterad och databordet har vi skänkt bort till min mamma, så hörnet där jag brukade sitta står tomt. Trots att vi har packat ner så mycket, 29 kartonger och två väskor, så känns det som att det är hur mycket som helst kvar. Hur många skåp man än rensar så verkar det ändå som att det är fullt med saker kvar.

Jag undrar hur det kommer kännas kvällen innan vi åker. Jag undrar om man fortfarande kommer känna som att vi bara har gjort en bråkdel än, som att det mesta fortfarande är kvar att ta itu med.

Jag hoppas inte det. I så fall kommer man nog ha ganska stora panikkänslor vid det laget och det ska vi väl undvika. :)

Jag packar lite smått här hemma idag också, men det är svårt. Vanja klänger och klättrar på mig så snart jag försöker göra någon nytta och det går inte att få henne att leka för sig själv på golvet. Nu sover hon för närvarande och jag har lyckats packa en kartong i alla fall.

Min kära mor var här igår på ett sällsynt besök. Det är inte ofta vi får besökare hit, men det ska nog bättra sig efter att vi har flyttat (hoppas vi innerligt!). Nåväl, hon och min styvfar var här och lämnade av lite fler flyttkartonger samt plockade med sig databordet som vi hade skruvat isär i söndags. Tack vare att de lämnade kartonger åt oss så tror jag faktiskt att vi har tillräckligt med kartonger för att klara oss. Men det återstår ju naturligtvis att se.

Ibland när jag försöker tänka igenom vad som finns kvar att packa så känns det som att det inte är så mycket, men andra gånger känns det som att det är oändligt mycket kvar att packa och ordna med. Jag har i alla fall beställt tid för besiktning av lägenheten idag. Onsdag nästa vecka kommer de hit och tittar igenom den. Jag vet inte riktigt vad de kan titta på, inte städning i alla fall eftersom vi fortfarande inte kommer ha flyttat ut då, men sak samma. De får väl glo lite och sen vara nöjda. Kvinnan som var här och tittade på lägenheten förra veckan bestämde sig tydligen för att inte ta den. Det var synd. Hoppas att någon annan kan ta den innan första april, för tre dubbla hyror, det blir lite väl tungt för oss att bära.

Vi har en massa saker att slänga också. Det ska Tommy ta hand om i helgen tillsammans med en arbetskamrat. Det är bra, för så länge alla såna saker finns kvar att ta itu med så känns det som att man inte kommer någonvart.

I helgen fyller Tommy år också. Jag har ingen aning om vad jag ska köpa till honom (man kan ju inte gå i affärer och titta runt, eftersom det inte finns några affärer att titta i här, om man inte räknar med matbutiker, förstås) och jag vet inte heller varifrån jag ska få pengar att köpa en present för. Den här månaden rinner pengarna bara iväg för oss. Dubbla hyror, stormånad, flytt, inköp av nya soffor.. Tur att vi fick retroaktivt på lönen, i alla fall. De pengarna gick åt direkt.

Det är ganska sjukt, faktiskt. Löning var  igår och jag fick pengar från Försäkringskassan idag och jag längtar redan efter nästa lön så vi får mer pengar!

Nåja.. när vi väl har flyttat så stabiliserar det sig väl lite. Det är ändå skönt att det var stormånad nu, för då är det inte lika stor press nästa gång.

Igår, precis innan jag skulle gå till sängs, upptäckte jag något oroväckande. Revbenen på den vänstra sidan "står ut" mycket mer än på den högra, något de aldrig har gjort tidigare. Det ser svullet ut, men gör inte ont. Den bästa beskrivningen jag kan komma på är att det känns som att det ena revbenet skulle ha gått av och lagt sig tvärs över de andra.

Naturligtvis är inte revbenet av. Det hade jag nog märkt, men när man känner på revbenen så känns det som att det vore så.

Jag ringde sjukvårdsrådgivningen igen. Ha! Att jag aldrig lär mig.. man får ju aldrig några svar därifrån. När jag beskrev problemet för kvinnan i telefon (jag är för övrigt säker på att det var samma kvinna som jag pratade med förra gången!) så säger hon bara: "det kan vara så." Sen började hon prata om att vi har olika storlekar på brösten, fötterna och händerna, så att revbenen är olika storlekar på höger och vänster sida, det var inget märkligt alls.

!!!!

Så att ena sidan helt plötsligt ändrar storlek, det är inget konstigt??

Hon är ju dum i huvudet.

Jag ringde både min syster och min mamma efter det, men ingen av dem hade en aning om vad det kunde vara. Jag ska in till BVC imorgon bitti med Vanja, så då ska jag passa på att fråga barnmorskan om mina revben. Om hon inte kan säga något om vad det kan vara, eller vad det kan bero på, då får jag beställa tid hos en läkare. Även om jag inte oroar mig så förfärligt så vill jag veta vad det är. Det är ändå lite läskigt att revbenen helt plötsligt byter form.

Är det bara jag som "ser" mer, eller skrivs det verkligen mer och mer om barnmisshandel? Jag tycker att under det senaste året så har det skrivits artikel efter artikel om föräldrar som misshandlar sina barn, ibland till döds. Nu senast, (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1902730.ab) handlar det om ett ungt par som lät sin bebis svälta till döds medans de glodde på TV, spelade dataspel och "bara slappade".

Hur kan man göra något sådant? Har man en  bebis så kan man ju inte bara koppla bort alla tankar på den och låta den ligga, fastspänd, i spjälsängen i åtta dagar!! Mamman säger att hon lade en nappflaska bredvid barnet för hon trodde att han sov. Bebisen i fråga blev bara fem månader gammal.

Det verkar inte finnas någon förklaring till dessa grymma människors beteenden. Hade de varit narkomaner så hade man kanske kunnat ana att något sådant skulle kunna hända, men det står det ingenting om. De har bara... struntat i bebisen och.. låtit den svälta ihjäl.

Enligt uppgift så vägde barnet bara 4.5 kilo när de hittade honom. Man tycker att någon borde ha sett något! Någon borde ha reagerat. Någon borde ha förstått...

Man kunde tro att ett barn som är med sina föräldrar ska vara tryggt. Ett litet barn är beroende av sina föräldrar, eller andra vänligt sinnade människor, för att kunna överleva. När föräldrarna kan göra något så här otäckt mot sitt eget barn.. Nej, jag blir helt matt och gråtfärdig. Hur kan man göra ett barn så illa?

Men tyvärr verkar det som att det är många som inte har någon mental spärr mot att göra illa barn. Tidningarna skriver allt oftare om barn som misshandlats till döds eller "bara" tills de fått men för livet. Barnagan i Sverige ökar. Är klimatet så att det är mer accepterat att slå sina barn igen?

En mycket skrämmande utveckling. En utveckling jag inte vill vara med i. Jag tänker beskydda min dotter så gott jag kan och aldrig tänker jag göra henne illa. Jag är ju hennes mamma. Mammor ska inte göra sånt.

Vanja har fått en massa konstiga, röda prickar i ansiktet. Det ser ut ungefär som när man har fått gåshud, små knottriga upphöjningar, och de är främst kring hakan och över ögonen. Hon har haft dem i ett par dagar nu och jag ringde sjukrådsupplysningen, eller vad de nu heter, igår och därifrån fick man lika givande svar som vanligt.

"Avvakta och se".

Jag förstår inte ens varför det FINNS en sjukrådsupplysning. De vet aldrig något där och alla svar man får är likadana. Vänta. Om det blir värre, sök en läkare. Jag menar, jag kan lika gärna ringa en av mina vänner och för att få de svaren och det utan att sitta i telefonkö i tjugo minuter.

Hmpf. Jaja, vi får se om de är kvar på måndag. Jag har tid hos BVC då och i så fall får barnmorskan titta på dem och avgöra om det är något att oroa sig för eller inte. Antagligen är det inte det, men det vore ju bra om man visste säkert. Jag är inte direkt orolig, men ett klart svar från barnmorskan skulle absolut inte skada.

Nå, vad har mer hänt då? Jo, idag fick vi papperna från Alingsås kommun om ansökan om dagisplats. Men jag tror att vi ska vänta med att fylla i de papperna tills vi har flyttat. Sen ska vi nog göra besök på olika förskolor och olika dagmammor och se vad vi tycker. Det känns väldigt svårt att välja utan att veta hur det är där.

Lönebeskeden kom idag också. Jag fick nästan 1000 kronor retroaktivt för min semester! Tommy fick naturligtvis mer eftersom han har jobbat under perioden. Det här är pengar som verkligen behövs nu när vi ska flytta och betala dubbla hyror och allting. Det är lite tursamt att vi får det just nu, när vi som mest behöver pengarna.

Idag har jag varit så där duktig igen som bara jag kan vara. Först var jag hos tandläkaren på morgonen. (Sista besöket, whoho!) Naturligtvis gick bussarna så ohyggligt bra som bara de kan göra här, så jag var där en timme innan utsatt tid (10.00) och bussen hem gick nästan samtidigt (11.40) som Tommy hade lunch (12.00), vilket, naturligtvis, fick till följd att jag åkte med Tommy hem istället. Hade jag tagit bussen så hade han varit hemma före mig.

Nå, hela förmiddagen gick alltså åt på grund av ett tandläkarbesök som tog knappt 20 minuter. Det gör bara min effektivitet mycket tydligare. ;)

Efter lunch ringde jag en massa ställen. Jag började med att ringa till hyresvärden i Alingsås för att ställa några frågor. Vi fick kontraktet på lägenheten med posten idag, lite senare än vad jag hade räknat med, men okej. Med kontraktet så fick vi även hyresavier. Problemet var att dessa avier var sådana där handskriva historier, alltså utan OCR-nummer. Jag behövde ha reda på hur vi skulle göra för att betala dessa via internet.

Det visade sig att det inte var några konstigheter. Det gick jättebra att betala dem som vanliga räkningar, med den enda skillnaden att istället för OCR-numret så skrev man ett meddelande med lägenhetsnummer och vilken månad hyran gällde för. Lätt som en plätt, alltså.

Jag tog även reda på namnet på den tidigare hyresgästen. Det behövde jag ha för att kunna flyttanmäla telefonen hos Telia. Av någon outgrundlig anledning så måste de veta namnet på personen som bodde där innan för att kunna koppla in mitt abonnemang. Märkligt. Särskilt märkligt är det eftersom varje lägenhet har ett eget nummer.

Nåväl, jag fick namnet och ringde Telia och flyttanmälde. Det var såklart inga problem med det och jag fick välja ett nytt nummer av tre olika. Jag valde ett som kändes bra när man sa det. Det flöt på ganska lätt, tyckte jag och då blir det lätt att komma ihåg.

Efter det så ringde jag till Alingsås kommun för att fråga om dagisplats. Jag fick prata med en väldigt trevlig dam, (igen, borde jag kanske säga för alla jag har pratat med idag har varit trevliga), och hon skulle skicka papper till mig så jag fick skriva upp mig på kö-listan. Jag ställde lite frågor och hon förklarade väldigt bra, tycker jag. Bland annat fick jag reda på att man bör skriva upp sig på den här listan i alla fall ett halvår innan barnet ska börja på dagis och om man nu skulle ändra sig efter att halvåret har gått och man blir erbjuden en plats, då händer det inget annat än att man får säga att man vill vänta ett tag till. Tidigare hade man hamnat sist i kön om man tackade nej till en dagisplats, men det systemet hade de gjort sig av med. Vad skönt, tyckte jag, särskilt som jag och Tommy inte riktigt är överens om när Vanja ska börja på dagis.

Det fanns flera förskolor i närheten av vår nya lägenhet, vilket också är väldigt bra. Då har man inte så långt att gå för att lämna Vanja när det väl blir dags.

Men. Sen nämnde jag att jag inte kan särskilt mycket om dagis eftersom både jag och sambon gick hemma hos våra mammor som båda två var dagbarnsmammor. Då talar den här trevliga kvinnan om för mig att det finns flera dagbarnsmammor i området också! Hoppsan! Där slog veligheten till hos mig då. Vad ska man välja? Jag är benägen att välja dagbarnmamma just för att det var både min mamma och Tommys mamma, men sen kanske det är bättre med dagis.. eller mysigare med dagbarnmamma.. eller mer pedagogiskt med dagis... Aaaargh! Vad ska man välja?

Stackars bebis! Vanja har vääärldens största bula i huvudet nu. Jaja, jag överdriver, men det är min bebis, så då får jag överdriva hur mycket jag vill. Hon går ju längs med möblerna hur mycket som helst numera och när jag satt i soffan så tappade hon helt plötsligt taget och föll baklänges och slog naturligtvis i bakhuvudet i skåpen i bokhyllan. :(

Aj, aj, vad ont det gjorde. :(

Tyvärr så tror jag inte att det är sista gången det kommer ske.. det lär nog hända en hel del gånger under tiden hon lär sig att stå och gå.

För en liten stund sedan så hade vi besök här också, för den delen. Kvinnan som ringde tidigare var här med sin dotter och tittade på lägenheten. Dottern var överförtjust och ville absolut bo här, men vi får väl se hur det blir. Mamman var lite mer avvaktande, tyckte jag, men hon lovade att höra av sig oavsett om hon skulle ta lägenheten eller inte. Om de skulle ta lägenheten så skulle hon flytta in senast första april, som jag förstod det. Jag sa att om hon ville flytta in tidigare så var det inget problem för oss i och med att vi flyttar ut den åttonde mars.

Nå, vi får väl se hur det går.