GAH! Varför ska det här hända? VARFÖR??

Den externa hårddisken.. där jag har alla bilder på Vanja från det att hon föddes till nu.. den har havererat! Vi som pratade idag om att säkerhetskopiera bilderna till cd eller dvd och så händer det här! Vi kommer inte ens åt den! Startar, det gör den. Den lyser så fint och allting, men man ser inga filer när man öppnar upp den i utforskaren!

Jag får panik.

Vad ska vi ta oss till? Tänk om det inte går att rädda innehållet? Tänk om vi inte kan få tillbaka bilderna? Allt annat jag har på hårddisken, det struntar jag fullkomligt i just nu. Det enda som existerar i min hjärna, det är Vanjas foton. Vi måste rädda dem. Det måste gå.

Imorgon ska jag ringa till en datorbutik och se om de tror att de kan fixa det och vad det kan kosta. Men som jag känner just nu så får det kosta vad det kosta vill. Vi måste rädda dem!

Jag satt idag och skrev en lista över de ord som Vanja kan hittills. Hon lär sig ju nya ord hela tiden, så det är svårt att komma ihåg alla i huvudet. Så här ser listan ut än så länge:

Vanja kan säga:

• Mamma
• Pappa
• Bebis
• Barn
• Näsa
• Öga
• Öra
• Mun
• Kind
• Panna
• Fot
• Tröja
• Byxor
• Strumpa
• Jacka
• Sko
• Mössa
• Kisse
• Vovve
• Pippi
• Nalle
• Docka
• Bil
• Lampa
• Blomma
• Fluga
• Klocka
• Hej
• Vill ha
• Jag vill upp
• Nej
• Ja
• Ramla
• Spillde
• Kiss/a
• Bajs/a
• Blöja
• Oj
• Godis
• Mat
• Apa
• Kudde
• Täcke
• Min
• Tack
• Slut
• Borta
• Titta
• Tittut
• Ost

Det finns säkert ord hon kan som jag inte kommer på just nu att hon säger, men som synes så är det ganska mycket ord och hon kan kommunicera riktigt bra. Det är ofta numera som hon kan meddela vad hon vill och vi förstår henne. Sen finns det naturligtvis mycket ord hon säger som vi inte har en aning om vad det ska betyda. "Pappala" är ett typiskt exempel på det. Hon säger det till allt möjligt och det är helt omöjligt att lista ut vad det ska vara. Det har ingenting med "pappa" att göra i alla fall, det är en sak som är säker. Det hade man annars kunnat tro.

När det gäller de här orden i listan så säger hon dem naturligtvis inte perfekt, om nu någon trodde att jag ville påstå det. Hon är bara ett år och säger det mesta på sitt eget sätt. "Jag vill upp" blir exempelvis "y-up" eller hur man nu ska skriva ut det. "Borta" blir "botta", "tack" blir "tat". Men vi förstår henne och det är ju det som är det viktiga.

Sen förstår hon fler ord än vad hon kan säga. Säger man åt henne att peka på naveln, magen, armen eller benet så gör hon det, men ljuden hon gör liknar inte orden på något sätt, så därför tar jag inte med de orden i listan ovanför.

En annan duktig sak som hon numera gör är att hon säger till när hon kissar eller bajsar. Då kommer hon fram, pekar på blöjan och säger "bass!" Jättegulligt! Duktigt också, men det nämnde jag väl? ;) Jag är så stolt över vår lilla tjej.

Hon vill också hjälpa till med att packa upp påsarna när vi har varit och handlat. Hon lyfter upp sakerna ur påsarna och räcker dem till mig. Idag hade vi handlat hårgelé (till Tommy) och när hon tog upp dem sa jag till henne att "det är pappas". Då tog hon hårgelén, en åt gången, (vi hade köpt tre tuber) och gick in med dem till Tommy i vardagsrummet. Gulliga hon! Hon förstår vad vi säger till henne och hjälper till så mycket hon bara kan. När Tommy hängde tvätt häromdagen så gick Vanja och hämtade andra plagg (smutsiga, såklart) och "hjälpte till" med att hänga upp. Så sött!

Världens gulligaste unge, det är hon, det. :)

Missförstå mig inte nu. Helgen har varit underbar. Men jobbig. Det kan faktiskt vara både ock på samma gång.

Till en början med så har jag inte sovit en hel natt (eller ens en halv) på snart en vecka. Bara det gör ju att det mesta blir jobbigt. Varför jag inte sover, det är svårt att svara på. Vissa nätter har Vanja vaknat, andra inte. Vissa nätter har bebisen sparkat jättemycket, andra lite mindre. De flesta nätter drömmer jag, det vill säga, de få korta stunder som jag sover. Jag drömmer konstigt, jag drömmer underligt och jag drömmer livligt. Det är kul att drömma, men det verkar som att man inte blir lika utvilad när man drömmer mycket som när man inte drömmer alls och det är också jobbigt. När jag sover så lite som jag för tillfället gör, då vill man ju att den sömn man får ska vara effektiv och bli så utvilad som möjligt av de korta sömnpass man blir tilldelad.

Sen är det ju det här med att gå upp på morgonen...

Vanja har fått för sig att man ska gå upp klockan åtta på morgonen, något som jag är mindre förtjust i, särskilt när jag inte har sovit. Egentligen vill hon nog gå upp redan klockan sju, men vid den tiden så lägger jag henne igen och hoppas på det bästa. Det går sådär, kan jag ju säga.. Oftast verkar hon inte somna om, utan ligger istället och leker i sängen tills hon tröttnar, vid åttatiden. Då ska hon upp. Då är det bara att hasa sig upp och leka zombie i några timmar, tills man har piggnat till.

Nåväl, åter till helgen. I lördags var vi hemma hos syster-yster och firade varandra. Jag fyllde ju år i tisdags och syster-yster i fredags, så då passade det ju bra att fira oss båda samtidigt. Hem till syrran kom också pappa, farmor, farfar och storebror. Syrrans pojkvän var också där. Vi var där i nästan sex timmar och även om vi hade det jättetrevligt (för det hade vi) så kom det ett jobbigt moment i och med att vi var där så länge.

Vanja sov inte middag.

Det är problemet med att åka bort. Vanja har fått jättesvårt att sova borta, vilket resulterar i att hon inte sover alls om det gäller kortare sovstunder, som middag. När hon var liten så gick det ju bra. Då sov hon överallt, var som helst, när som helst. Men nu är hon ju mycket mer medveten och vet att det inte är där hon brukar sova.

I och med att hon inte sov så blev hon övertrött. När vi väl kom hem igen så var det nästan hopplöst att få henne att somna. Jag tror inte hon somnade förrens halv tio eller så. Över nio var klockan i alla fall. I vanliga fall så sover hon vid sju-halv åtta. Så det var lite jobbigt.

I övrigt så var det väldigt trevligt. Jag pratade bland annat lite hus med brorsan och farmor och farfar. Det är lite komiskt hur olika man ser på saker och ting. Jag, exempelvis, tycker inte att 1.5 miljoner för ett hus är så fasansfullt mycket. Jag ser det som normalpris, särskilt i de här trakterna. Det är svårt att hitta ett hus för under en miljon, i alla fall med de preferenser vi har. Att köpa ett hus för 700 000 och sen få renovera det för en halv miljon och därefter bygga ut det för ytterligare en miljon, det är ju helt vansinne i mitt tycke. Jag vill ha ett hus som är lagom stort från början och som man inte behöver renovera det första man gör.

Men både farmor, farfar och brorsan blev helt chockade över den prisklassen på hus. Farmor och farfars reaktion kan jag förstå till viss del. De köpte ändå sitt hus på 60-talet för 58 000, så de har ju det priset som referens. Men samtidigt så har ju värdet på pengar förändrats från den tiden. 58 000 var antagligen ganska mycket pengar på den tiden. Idag får man inte mycket för den summan, i alla fall inte om man pratar större inköp. Ett hus får man garanterat inte för den summan, såtillvida man inte köper ett riktigt ruckel mitt ute i skogen, långt borta i ingenstans.

Men brorsans reaktion blev jag lite förvånad över. Han ansåg att 700 000 var vad man max borde lägga på ett hus, helst mindre. Det får man inte något stort hus för, i alla fall inte här. Men det är klart, han har väl tänkt köpa hus i Töreboda så småningom och där kostar ju husen inte mycket.

Tillgång och efterfrågan, särskilt efterfrågan, styr priser ganska mycket, och det gäller definitivt när man pratar om hus.

Nåja. Det är klart att jag skulle vara glad också om jag bara behöver betala en halv miljon för ett hus här, men jag är realistisk nog att inse att det antagligen inte lär hända. Visserligen kan det hända att priserna hinner sjunka en del innan vi köper hus (det ligger ju ändå några år fram i tiden) men så mycket tror jag inte att de sjunker. Då är det viktigare, tycker jag, att räntorna sjunker. Det är ju de som påverkar mest. Lyckas man få ett lån med låg ränta som man låser på lång tid, då sparar man en hel del pengar.

Men det där ligger som sagt långt fram i tiden.

Igår var Tommys familj här och grattade mig. Det var jättetrevligt. Tommys lillebror hade med sig sin flickvän, så henne fick man också träffa för första gången. Hon var trevlig, men jag hade lite svårt att komma på vad jag skulle prata om med henne. Men så är det med typ alla tonåringar. Jag vet inte vad man ska prata med dem om.

Tommys mamma hade gjort kladdkaka och tog med sig. Supergott! Hon gör nog den bästa kladdkakan någonsin. Den är extra kladdig och extra god. Farligt god, till och med. Det är svårt att sluta äta, fastän man är så mätt att man nästan kräks.

Jag fick presenter också. En glasskål, (jättefin!) fylld med godis. Haha, jag undrar hur de kan ha fått för sig att jag gillar godis. ;) Jag som aldrig äter godis.. eller? ;) Sen fick jag också presentkort. Toppen! De gäller i typ hela Frölunda Torg (några butiker undantagna) så jag kan köpa vad som helst i vilken butik jag vill. Vilken lyx!

Men även gårdagen var jobbig, på sitt sätt. Tommys andre bror var också här med familj. Sonen, Wille, är tre år och han är både högt och lågt. Han och Vanja lekte hur mycket som helst och de var hur högljudda som helst. Om Vanja vrålade till (inte för att hon var arg eller ledsen, utan bara för att hon ville höras) så gjorde Wille likadant, vilket ledde till att Vanja gjorde ännu mer vilket ledde till att Wille gjorde ännu mer... vilket ledde till att jag fick ont i öronen och huvudet och antagligen var det inte bara jag.

Naturligtvis skulle barnen leka med samma saker också. Det ledde såklart till en del bråk om leksakerna. Jag försökte medla och säga till Vanja att inte ta leksakerna från Wille som han lekte med och Piia (Willes mamma) gjorde likadant. Men det är inte lätt att förklara för en ettåring och en treåring att man kan samsas om leksakerna.

Det var rätt skönt när folk åkte hem på kvällen, faktiskt. Tyst och lugnt blev det. Självklart hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Jag gillar väldigt mycket när folk kommer hit och när vi hälsar på folk, men det är skönt sen när man blir ensamma igen.

Den här dagen började för övrigt inget bra. Jag sov inte särskilt bra i natt heller och drömde, som vanligt, mycket konstigt. Jag vaknade av att Tommy lade sin arm över min mage (huff! Känslig mage just nu!) och då visade det sig att klockan var tio över sex. Tommy ska gå upp halv sex. Tio över sex, det är omkring den tiden han brukar åka på morgonen. Antagligen har jag lyckats stänga av väckarklockan i sömnen. Underbart. Tommy fick stressa som en tok på morgonen och sånt är aldrig bra. Jag gick också upp och hjälpte honom lite. Det finns naturligtvis inte så mycket jag kan göra, men det lilla jag kan, det gjorde jag. Jag bredde mackorna åt honom som han skulle ha med sig och jag fixade en macka som han kunde kasta i sig innan han for också. En kvart senare hade Tommy åkt och jag stöp i säng igen.

Usch. Jag måste få sova ut snart, känner jag.

Vanja är inne i en lite jobbig period just nu. Jobbig som i påfrestande. Dels har hon varit gnällig de senaste dagarna och dessutom har hon vaknat på nätterna den här veckan så jag har inte sovit särskilt mycket. Jag har haft problem med att somna också, för den delen, så det beror inte bara på Vanja. Att jag inte får sova tillräckligt mycket gör att mitt tålamod inte är det bästa och lägger man då till att Vanja är gnällig och jobbig så blir det en inte så trevlig situation.

Vad gör hon som är jobbig och påfrestande då? Tja, till en början med så vägrar hon äta. Inte helt och hållet, naturligtvis, men man får trixa och lirka huuur länge som helst för att få i henne något. Imorses, exempelvis, så satt jag i nästan en timme bara för att få i henne en liten yoghurt (ni vet, sån där yoggi i små förpackningar). Det är inte mycket mat, men ändå tog det så lång tid. Det gick bra ett par, tre skedar och sen tvärvägrade hon. Hon skulle inte ha! Så då fick jag sitta och lirka tills hon tog två-tre skedar till och så höll det på.

En annan sak, det är att hon har börjat ropa "mamma" till mig. Visst, jättegulligt och så MEN! Föreställ er detta samtal:

"Mamma."

"Ja, Vanja?"

"Mamma."

"Ja, vad är det?"

"Mamma."

"Ja?"

"Mamma."

"Ja?" *med lite mer irriterad röst*

"Mamma."

"Ja, vad vill du??"

"Mamma."

.....

Så där kan hon hålla på. 20-30 gånger på raden kan hon bara säga "mamma" och förvänta sig ett svar. Svarar jag inte så höjer hon rösten tills hon skriker "mamma". Idag tappade jag faktiskt tålamodet och röt åt henne att sluta. Det är ju inte så att hon vill något, utan hon bara står och säger "mamma, mamma, mamma" tills jag blir helt knäpp.

Kanske skulle jag orka med det mer om jag sov ordentligt på nätterna. Kanske.

Annars har jag faktiskt varit ganska produktiv idag. Jag har städat och fixat och donat massvis, och det innan Tommy ens kom hem från jobbet. Eftersom det är fredag så slutar han tidigt och var alltså hemma kring halv två. Då hade jag redan slutat städa eftersom jag lade Vanja vid tolv-tiden. Jag tror faktiskt att jag inte städade längre än två timmar eller så, men ändå hann jag med att:

1) Diska upp all disk.

2) Tvätta två maskiner tvätt och hänga dem båda.

3) Dammsuga både kök, hall och vardagsrum.

4) Dammtorka TV-bänken.

5) Rensa bort alla Vanjas leksaker så de befann sig i enbart hennes rum.

6) Leta upp all tvätt som var utspridd i lägenheten och lägga den i tvättkorgen.

7) Torka av diskmaskin, diskbänk, spis, matbord OCH kaklet i köket.

8) Rensat bort all bråte som låg och skräpade i vardagsrummet, främst på bordet.

9) Vattnat blommorna.

10) Slängt 4-5 påsar med skräp.

Efter att Tommy kom hem så fick han skura hall och kök och så har vi vikt ihop nästan all tvätt. Så nu har vi ett rent och fint hem. Igen. Får se hur länge det varar den här gången. :) Men jag har varit så pass duktig att jag har ställt in all disk som har blivit i diskmaskinen (vi körde till och med en maskin direkt efter middagen), bordet blev avtorkat, spisen likaså och potatisskalen är kastade. Tänk om man kunde vara så duktig jämt. Men det är man inte. Det håller i sig ett tag och sen börjar det förfalla igen. Tills nästa gång man tar ett ryck och städar hela lägenheten.

Det "värsta" är att det tar ju inte så lång tid att städa. På två-tre timmar så har man ju ett jättefint hem igen, så varför man inte ser till att ha det så här fint jämt, det fattar jag egentligen inte. Nu gör vi det (som vanligt) för att vi får besök i helgen. Tommys familj kommer hit och ska fira att jag fyllde år. Men innan dess så ska vi till Göteborg imorgon. Dock inte till Tommys familj, utan till min syster-yster som fyller år idag. (Grattis igen, syrran!) Pappa, farmor och farfar kommer också dit, så de passar på att fira oss samtidigt. Min idé, faktiskt. =) Mycket mer förnuftigt att de tar oss båda på samma dag istället för att åka fram och tillbaka som små jehun.

I övrigt så händer det inte så mycket. Jag är i vecka 24 nu och bebisen sparkar mer än någonsin. Inte bara på morgon och/eller kväll längre, utan hela dagarna och större delen av nätterna. En livlig liten rackare är det. Det är bra, då slipper man oroa sig så mycket. Jag grämer mig lite över att vi inte fick veta könet den här gången heller. Ibland tänker jag att man skulle betala de där 400 kronorna och åka och ta reda på könet, men så viktigt är det inte. Det är bara.. ett irritationsmoment. Jag vill kalla min bebis för "han" eller "hon". Jag vill inte kalla bebisen för "den". Men vad har jag för val? Jag vet inte vad det är, så då blir det "den" och "bebisen" man säger. Vissa säger att de har vetat med 100% säkerhet vad det är de väntar, men jag har ingen aning om hur man skulle lyckas veta det. Särskilt inte första gången. Då kan man ju inte säga att "så här kändes det då, och då blev det en h*n och så här känns det nu, så därför måste det vara en..."

Nä, skumt är det. Jag vet ju bara vad vi önskar oss mest. Förra gången önskade vi oss helst en flicka, och det fick vi också. Den här gången önskar vi oss mest en pojke och vi får se vad det blir. Det är inte så att vi skulle bli besvikna om vi får en flicka, men om vi fick välja så skulle vi helst få en pojke, men vi blir ju lika glada för en flicka till som för en pojke.

Det känns viktigt att poängtera, det där. Annars kanske folk får för sig att vi skulle älska barnet mindre om det blev en flicka och inte en pojke och så är det definitivt inte. Men frågar folk oss vad vi helst vill ha så vill de ju att man ska välja ett av dem, och vi vill ju ha av båda sorterna, så att säga.

Sen är vi inte helt överens om hur många barn vi vill ha, så det får bli en senare fråga. Jag vill helst ha fyra barn, två av varje, men Tommy är inte säker på att han vill ha så många.

Nåja, vi får väl se. Vi kanske är helt nöjda med två eller också kanske vi skaffar tio barn. Det är det ingen som vet. Ja, utom mamma då. Hon har ju "pendlat" mig så hon vet att vi kommer få tre barn. Pojke, pojke, flicka. Synd bara att det sprack redan på första. (Men ack, så skönt för mig! Annars hade man fått höra det i evigheter att "ja, det visste hon ju redan, för det har ringen berättat" och jag tror inte på sådant!) 

Men mamma tror på allt möjligt. Tar man in ljung så tar man in döden i huset. Går man under stegen så får man olycka. Skadar man en kråka/skata/korp/vilketdetnuvar så råkar man också ut för olycka. En guldring kan tala om, inte bara vilket kön det är på barnet man väntar, utan också könet på alla barn man någonsin kommer att få och den talar om det vid ett och samma tillfälle!

Helt makalöst. Ja, nämn något skrock så är det nästan garanterat att mamma tror på det. Ja, i alla fall om det är etablerat skrock. Inga nymodernigheter, tack. Sånt är ju bara bluff. (?!?! Till skillnad från.... allt annat skrock???)

Nåväl. Jag tror i alla fall inte på skrock, spöken, andetalare och allt annat sånt tjafs. Kanske jag ändrar mig nån gång, men då ska det banne mig vara något riktigt övertygande. Att andra har blivit övertygade, det räcker inte för mig. Det finns folk som tror på dödssekter också. Det gör det inte trovärdigt eller rätt för det.

Hur som helst så ska jag sova nu. Här klagar jag i början av inlägget på att jag sover för lite och nu helt plötsligt är klockan halv tolv. Hur gick det till, liksom? Nåja, dags att kasta sig i säng. Imorgon är en annan dag.

För det är min födelsedag. :) Grattis till mig!

Hihi, Vanja är så söt! Hennes nya favoritord är "lamla" (ramla) och hon tillämpar det på allt! Kastar hon ett gosedjur så ser hon chockad ut och säger "meh! Lamla!" fastän det var hon själv som kastade djuret. Likaså kan hon gå runt i lägenheten och så sätter hon sig plötsligt ner och ser återigen chockad ut och säger sitt söta "meh! Lamla!" Det senaste tilltaget är att hon välter muggen vid matbordet. Ibland lägger hon den till och med väldigt försiktigt ner, sen slår hon ut med händerna och säger "meh! Lamla!" och ser helt oförstående och oskyldig ut.

Man kan inte annat än att brista i skratt när hon gör så där. Gulliga unge!

Hon lär sig så mycket ord nu. Hon pratar och pratar och pratar och pratar. Tyvärr så förstår vi inte ens hälften av allt som kommer ur hennes mun, men allt mer blir förståeligt. Det senaste ordet som vi inte kan lista ut vad det ska betyda är "papala". Jag hittar ingen logik i hennes användning, så vi får helt enkelt finna oss i att vi inte förstår. Så småningom kommer man ju förstå allt hon säger. :)

Haha, snacka om oväntat besök! Vi satt i soffan i vardagsrummet. Tommy spelade Wii och jag löste en supersudoku när vi helt plötsligt hör hur något tungt dunsar till på balkongen. Vi vände oss båda två mot balkongen och i alla fall jag tänkte något i stil med "inbrottstjuvar" i en millisekund. I nästa ögonblick så far en lurvig boll in i vardagsrummet. Tommy, som har lite småfobi för flygande varelser, även om det är något så litet som en harkrank, studsade genast upp ur soffan och bort från den flygande bollen som just då flaxade omkring i närheten av hans huvud.

Det var en uggla. En riktigt söt, men vilsen, grå uggla. Efter att ha landat på golvet så fick ugglan nån typ av panik eller nåt och flög rakt in i fönstret och välte därmed ner både lampa och ljus som vi har ståendes där. Ett tag hängde den i gardinen men flaxade sedan bort mot väggen och landade på golvet bakom fåtöljen. Jag skrattade lite och sa till Tommy "det är ju bara en uggla" och gick fram till den och plockade upp den. Den var hyfsat samarbetsvillig och även om den rev min hand lite grann (den HADE ju faktiskt klor på fötterna), spände ut vingarna och klapprade med näbben så gjorde den inte så värst mycket motstånd. Tommy fick öppna balkongdörren lite mer så att jag kom ut med ugglan och sen släppte jag den.

Den var nog glad över att få komma ut igen, tror jag. :)

Det var ett roligt och oväntat besök. Synd bara att vi inte hade något Gevalia-kaffe att bjuda ugglan på. :D

Handen är för övrigt inspekterad och rengjord med både tvål och vatten och spritservetter. Man vet ju aldrig vad de små djuren har för bakterier. Totalt uppgick såren i nio stycken som blöder, men inte så mycket. Det var faktiskt en snäll uggla. :)

Jag har lagt upp lite nya bilder och filmer idag. Jag satt och tittade på filmerna nyss och kan bara konstatera, återigen; hon är så söt! Så utomordentligt urgullig, liksom. :) På de senaste filmerna så springer hon omkring utomhus, så sent som igår, faktiskt, med sin tjocka tröja och en alldeles för stor mössa och är bara så söt! Man blir ju alldeles rörd och stolt. :)

Gulliga unge!