Lilla tjejen blir tre år i dag!  Stort grattis!

Hon har fått:

• Två böcker
• Såpbubblor
• En trumpet
• Sandleksaker
• En Lilla Gubben-häst
• Ett halsband

Så det har varit en ganska lyckad dag för Vanja. Massa paket, kakor, tårta och så sång på morgonen, förstås. Även hos dagmamman sjöng de för henne. När Vanja öppnade paketet med trumpeten i utbrast hon; "Fy fabian vad jag blir glad!" Hmm.. kan det vara så att någon gillar att titta på Pippi Långstrump, tro? ;) Exakt så säger Pippi när HON får en trumpet i julklapp. :D

I söndags fick hon även en sparkcykel av min mamma och den var också hur uppskattad som helst. Men innan hon får ha den ute så måste hon ha en hjälm. Min syster pratade om att hon skulle köpa en till Vanja i födelsedagspresent, så vi får väl hoppas på det så Vanja får ta ut sin cykel snart.

I övrigt om dagen: Fy fan! Usch! Helvete vad förbannad jag har varit idag. BLÄ!

Så här är det: Jag skrev på mina anställningspapper idag. På grund av strul på en annan avdelning så behövdes inte jag på jobbet idag, så jag åkte in bara för att skriva papper. Chefen sa, medans vi skrev papperna, att även om jag inte fick jobba nu idag och imorgon så gjorde det ju inget eftersom jag får ju stämpla upp med a-kassan, så jag blir ju inte utan pengar, även om jag inte har någon garantilön. Okej, det lät ju bra, tyckte jag. Även om a-kassan är mycket lägre än lönen så vill jag ju inte gå miste om pengar bara för att de inte har något svetsjobb för närvarande på företaget.

När jag hade åkt hem igen ringde jag upp a-kassan för att kolla så det inte blev något strul med a-kassan nu när jag hade ett deltidsjobb, eller snarare, ett "vid behov"-jobb.

Naturligtvis blev det strul. Rättare sagt; jag får ingen a-kassa. Man får inte stämpla upp om man är anställd av ett bemanningsföretag! Men gud. Då förlorar jag ju på att ha det här jobbet, sålänge jag inte har att göra varje dag! Fy sjutton! Jag fick prata med en ombudsman på eftermiddagen och han sa att så här får bemanningsföretagen inte göra. Man FÅR inte anställa personal "vid behov", såvida de inte är studenter. Antingen är man anställd på en viss period, eller så är man heltidsanställd. Är man anställd på en viss period så ska man ha betalt för den perioden också, oavsett om bemanningsföretaget hittar uppdrag åt en eller ej.

Nå, det slutade med att han ringde upp min nyblivne chef och sen återkom han till mig. Han sa att han och chefen skulle snacka mer nästa vecka och sen skulle han återkomma till mig med en lösning och under tiden så var jag tvungen att gå till arbetsförmedlingen och skriva in mig om jag skulle få nån a-kassa idag.

Klockan var då ganska mycket, tjugo över tre, och barnen sov, men jag fick kasta mig in, väcka upp barnen, på med kläder och ut genom dörren för att springa till bussen. Det var inte populärt hos barnen, kan jag säga och jag förstår det. Jag bad om ursäkt till dem tusentals gånger, men jag hade ju inget val. Bussen var några minuter försenad, så den kom ungefär kvart i fyra. Vid torget hoppade vi av och hastade iväg till arbetsförmedlingen.

Vi kom fram exakt 16.00 När tror ni arbetsförmedlingen stänger? Jo, 16.00, trots att det på nätet stod att de stänger 16.30

Så jag hann inte. Det var precis så jag inte hann och de vägrade öppna för mig också. Jag testade att ringa till centrala arbetsförmedlingen, men de kunde inte göra något, påstod de. Det krävdes ett personligt besök för att skriva in sig igen. Jävla dem!

Jag hade alltså väckt barnen, skyndat till bussen, betalt bussbiljett, åkt in till stan när jag egentligen borde stått och lagat mat, och det till ingen nytta. Sen fick jag gå hem, för bussen hem gick ju naturligtvis 16.00 också, så den missade vi ju. (Alternativet var att vänta 30 minuter på nästa buss.) ARGH! Jag var så sur, och jag blir sur igen bara jag tänker på det. Hade jag bara vetat tidigare att jag var tvungen att skriva in mig igen så hade jag ju kunnat göra det innan jag hämtade barnen, exempelvis. Men nej. Istället förlorade jag 500 spänn idag. Mer, egentligen, för jag slösade ju 80 spänn på att åka fram och tillbaka till jobbet för att skriva papper, och sen 25 spänn till på att åka in till stan till ingen nytta och till sist så handlade jag på ICA i onödan eftersom det blev för sent att börja med mat (ansåg jag). Så istället för köttgryta så åt vi korv med bröd idag. Ja, och så tårta till efterrätt, förstås, eftersom det var födelsedag.

Nej, jag hoppas det går bra imorgon på intervjun, för så här kan jag ju inte ha det.

Ja, då har jag jobbat i två dagar. Å ena sidan så är det jätteroligt. Det är verkligen kul att få komma ut bland folk och jobba och göra det jag är utbildad för. Ännu roligare är det ju att jag tjänar pengar helt plötsligt. Bra med pengar, dessutom. Jag tror jag räknade ut att jag får dubbelt så mycket per dag mot för vad jag får av a-kassan. Men. Det är ju bara en timanställning och jag måste fråga varje dag om jag ska komma imorgon också. Längre framförhållning än så har de inte. Så huruvida det verkligen blir bra med pengar eller inte, det vet inte jag. Det får man se när en månad har gått och inte en dag tidigare.

Nå, det var den positiva sidan. Å andra sidan.. å andra sidan så längtar jag ihjäl mig efter barnen när jag är på jobbet. Jag har ångest över att jag missar så mycket nu. Jag har haft hela dagarna med barnen tidigare och fått vara med om allting. Nu ska jag helt plötsligt gå miste om hela dagarna och få träffa dem tre timmar (!!!) om dagen. På de tre timmarna ska vi fixa mat och äta och sen är det mer eller mindre dags för barnen att sova. Var är umgänget?!

Ska vi leva för helgerna enbart? Ska vi bara få träffas ordentligt två ynka dagar i veckan? De två dagarna brukar dessutom vara fullspäckade med besök och resor. Den här helgen som kommer får vi besök eftersom Vanja fyller år på torsdag. Helgen innan var vi bortresta på kalas. Det är nästan alltid nånting som händer på helgerna.

Nej, jag har sån ångest. Jag längtar efter barnen så det värker i bröstet när jag är på jobbet. Helt plötsligt undrar jag om jag verkligen vill jobba. Om det är värt det. Men jo, jobba vill jag ju.. Jag gillar att jobba och det är kul att få svetsa igen. Om bara inte dagarna var så långa och barnen var borta så länge! Lukas blir alldeles ifrån sig när jag kommer hem igen. Han kastar sig runt min hals och gråter och gråter och gråter. Han vill inte släppa mig och jag förstår att han är rädd att jag ska försvinna igen. Det jobbiga är ju att jag gör det igen. Varje dag. Och detta ska han bara vänja sig vid, finna sig i. Nej, nej, nej, nej! Det är klart att han protesterar och mitt inre protesterar också, men jag förstår ju saker på ett annat sätt än vad Lukas gör. Jag vet att det här är vad man måste göra när man är vuxen. Utan jobb, inga pengar. Men det gör mig inte gladare och jag lider när jag ser hans ångest och förtvivlan.

Nå, jag får helt enkelt försöka vänja mig.

Mer om jobb. Idag blev jag uppringd av ett annat bemanningföretag. Hon ville ha in mig på intervju på fredag och naturligtvis vill jag också det. Det här är ett av de stora, etablerade bemanningsföretagen och jag blir hellre anställd av dem än det här lilla som ger mig en timanställning. Visserligen kanske jag förlorar en del i lön om jag nu skulle få jobb på Stora B, men tryggheten är ju värd en hel del. Får jag tre månaders anställning med garantilön så är det ju tre månader som jag vet att jag får lön. I dagsläget vet jag att jag får lön för tre dagar (om det inte är ett lurendrejeriföretag som blåser mig på pengarna, förstås). Det är ju lite skillnad på tre dagar och tre månader..

Men det känns bra i alla fall att de vill ha in mig på intervju. Det betyder att jag är intressant för arbetsmarknaden i alla fall. Gött. Självförtroendet får sig en boost igen. :)

Helt plötsligt har man då jobb. Fick ett meddelande på mobilsvar i eftermiddags av en man som ville erbjuda mig ett jobb som svetsare. Om jag var intresserad så ville han att jag skulle ringa upp och så uppgav han ett nummer jag kunde ringa. Naturligtvis ringde jag upp direkt, och.. kom till mobilsvar. =) Så jag talade också in ett meddelande där jag sa att han hade ringt mig och jag var intresserad av jobbet och han kunde nå mig på mitt hemnummer.

Så ringde han upp mig och vi pratade. Han var i desperat behov av en svetsare som kunde börja jobba redan på måndag morgon. Han hade ett bemanningsföretag och det rör sig om en timanställning, vilket förstås är mindre bra, men hey, ett jobb är ett jobb. Jag kommer få en bra timpenning så även om jag inte får jobba heltid, vilket jag förstås hoppas på, så får jag antagligen rätt bra betalt i alla fall. Om inte annat så borde det bli mer än a-kassan. :)

Nu har vi förstås inte barnomsorg på måndag och tisdag (tisdag för att dagmamman har semester, vi skulle ha fått fredagen istället nästa vecka), så min mamma får komma hit och vara barnvakt de dagarna. Jag har ringt och pratat med dagmamman, så hon vet att jag har fått jobb och att vi behöver fler timmar. Jag ska få papper av henne att fylla i och skicka in.

När det gäller jobbet så vet jag nästan ingenting. Jag vet inte hur länge jag blir anställd, på vilka timmar det rör sig eller något sådant. Såvitt jag vet så skulle det kunna röra sig om en anställning på två veckor, liksom. Men jag tänker ju inte tacka nej till ett jobb som bara dimper ner i knät på mig, och absolut inte till ett jobb som svetsare. Får jag bara jobba där länge så kommer vår ekonomi börja styra upp sig igen. Den har ju varit lite haltande det senaste och vår lilla buffert har fått ta stryk, men nu kanske det ordnar upp sig igen.

På torsdag fyller Vanja år också. Min lilla bebis blir tre år! Inte så liten längre, alltså. Lillebror är snart 1.5 också, så han är inte heller så liten. Jag hade tänkt åka in till stan på onsdag och köpa presenter åt henne, medans barnen var hos dagmamman, men nu går ju inte det längre. Vi får väl åka in imorgon istället, innan vi åker till Göteborg. Tommys pappa fyller 60 idag, så vi ska dit imorgon och gratta honom.

Ja, helt plötsligt händer det mycket här hemma. Vi håller tummarna för att allt blir bra också. Jag är medveten om att det innebär en viss risk att bli anställd av ett mindre bemanningsföretag (för det är inte ett av de stora, som Tommy är anställd på), på timanställning dessutom. Tommy har ju ändå fördelen att om han är utan uppdrag och får sitta hemma och vänta så får han ju betalt ändå. Det kommer ju inte jag få. Men hey, man får våga lite om man ska vinna något.

Jag har kommit fram till slutsatsen att jag inte är någon "aktivitets-mamma". Jag är fullständigt ointresserad av sådana saker. Totalt, komplett och utan undantag. Det är inget jag borde komma på när barnen är så här små, tycker jag, men nu har det redan hänt.

Idag var det tydligen "förskolans dag". Jag har läst om det på flera ställen på nätet och det verkar som att alla förskolor hittar på nån jäkla aktivitet idag. Här var det "Tegelloppet", tydligen. Jag trodde att det skulle vara något anordnat av dagmammorna, men ack, så fel jag hade. Visserligen var alla dagmammor med, men det var också alla förskolor i hela jäkla området.

Uh! När jag såg folksamlingen vid mötesplatsen så höll jag på att storkna. Gud, jag orkar inte med allt folk! Inte nog med att jag skulle följa med, jag skulle tydligen delta i loppet också. Jamen tack för den informationen. Vilken TUR att jag fick den i god tid så jag kunde klä mig därefter.

...

*suck* Ja, jag hade sandaler på mig. Vad fan, det var ju hur varmt som helst ute! Och inte visste jag att jag skulle springa nånstans alls. Nå, så mycket springande blev det förstås inte heller. Lukas vågade inte springa alls, så jag fick bära runt honom. Vanja ville heller inte springa, men hon gick runt i alla fall. Som tur var så var det inte mer än så heller. Efter "loppet" så fick vi lite fika och sen gick jag hem med barnen. 

Usch, jag bävar redan nu för skolan och alla de aktiviteter som anordnas där och allt engagemang som krävs av föräldrarna. Or so I've heard, i alla fall.

Nåja. Man kanske hinner ändra sig och faktiskt gilla att vara med på såna saker.

Nog gnällt om det. Efter att barnen sovit middag så gick vi ut i det fina vädret. Det har ju varit gudomligt väder de senaste dagarna och det vore synd att slösa bort det på att vara inne. Vi ringde på hos grannarna och frågade om de ville komma ut och leka och det gjorde de, till slut. De skulle äta middag först, dock, så jag och barnen var ute själva en ganska lång stund. DET var riktigt roligt, däremot. (Så jag behöver inte oroa mig för att jag skulle vantrivas med att leka med barnen).

När vi var ute där i solskenet så började det regna, mitt i allt. Solregn, vad underbart! Det var ett sådant där fint, lätt regn, sånt som man bara blir glad över att vara ute i. Varmt regn var det också, för den delen, och det gör det ju också väldigt behagligt. Vi gick barfota, allihop, och det kändes så somrigt och livet i allmänhet kändes bara helt underbart.

Mindre underbart är att Lukas har fått feber igen. 38.9 visade termometern och det har visat sig nu när han skulle sova (i övrigt under dagen har han varit pigg och glad och inte visat några tecken på att vara sjuk). Han har vaknat upp och varit jätteledsen flera gånger, men som tur är så har han somnat om rätt fort. Jag håller tummarna för en lugn natt och en feberfri morgon, så kan vi skylla febern på vädret. Nå, huvudsaken är att han blir frisk igen och mår bra.

Jag hade tänkt skriva mycket mer idag, men jag håller på att gäspa käken ur led och ögonen faller nästan ihop av sig själva. Då får man nog böja sig för övermakten och inse att det är dags att sova.

Gud, vad jag blir glad. Jag läste om den unga mamman som blev fråntagen sitt barn när barnet bara var fem månader gammalt utan några egentliga skäl. Skälen som angavs var att barnet var "för snällt" och nån socialtant hade klankat ner på att mamman inte höll ögonkontakt med barnet när hon ammade.

Mamman var så desperat när de tog barnet ifrån henne att hon stal tillbaka sitt barn, två gånger. (Om man nu kan stjäla sitt eget barn.. Märk väl, det är inte från den andra föräldern hon tog barnet, utan från myndigheterna.)

Men nu ska mamman och barnet äntligen få återförenas! Hurra! Det tog ju bara 1.5 år.. Stackare.. de har ju gått miste om så mycket, båda två. Hoppas de kan ta igen den förlorade tiden och hoppas verkligen inte barnet har tagit skada av myndigheternas behandling!

Länk också till Aftonbladet, kanske.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article7147804.ab

Vi hade en väldigt trevlig natt, natten till idag. Sarkasmen flödar, men det hörs inte i texten. Lukas vaknade flera gånger under natten och var orolig och ledsen. Jag vet inte hur många gånger jag var uppe, men någonstans mellan tre och fyra så skrek han igen, helt hysteriskt, och det slutade inte där. Mitt i allting så spydde han rakt ut. Han hade precis innan fått en flaska välling, eftersom det inte gick att lugna ner honom annars, och jag tror han kräktes upp precis allt han nyss hade fått i sig. Det blev till att riva upp alla sängkläder och kasta i tvätt. Jag struntade högaktligen i vad klockan var och startade tvättmaskinen direkt.

Det skulle jag inte ha gjort. Det dröjde inte länge innan han kräktes igen och vi fick byta allt i sängen en gång till. Hade jag väntat lite så hade vi såklart kört allting tillsammans, men som det var så fick vi helt enkelt slänga resterande nedspydda tvätt i badkaret istället.

Stackars killen var helt hysterisk. Han grät, han skrek och han spydde. Vi tog in hans säng i vårt rum så att åtminstone Vanja skulle få någon sömn, men den blev nog bra hackig, den också. Vi provade att lägga honom i sängen intill vår säng, men det gick inte alls. Han var helt utom sig och bara grät och grät. Till slut fick vi ta upp honom i vår säng, men det underlättade inte mycket. Han grät nästan lika mycket där som i sin egen säng, men inte riktigt. Emellanåt så klamrade han sig fast vid mig, händerna hårt knutna kring min hals och han snyftade så mycket att jag trodde mitt hjärta skulle brista.

Till slut somnade han. Då var klockan 06.00 Jag trodde att han skulle sova i evigheter efter en sådan natt, men ack, så jag bedrog mig. Bara en halvtimme senare vaknade han och var jätteledsen igen. Tommy fick gå upp med barnen (jag insisterade) och jag låg kvar och försökte sova lite till. När jag sen gick upp så fick Tommy gå och lägga sig en stund. Tack och lov att han inte skulle upp och jobba.

Under dagen så har Lukas inte riktigt varit sig själv, tycker jag. Till och från har han varit pigg och alert och sitt vanliga "får jag inte pilla så skriker jag"-jag, men för det mesta har han varit trött och hängig. Inte undra på, det var vi också efter den natten.

Under eftermiddagen så tyckte jag att han kändes lite varm, så jag kollade tempen på honom. 38.3 grader. Lilleman har alltså feber utöver allt annat. Då är det heller inte konstigt att han är slö.

Det är mycket på gång för honom just nu. Han kräks, har feber, är lös i magen och har åtta tänder på väg upp. Undrar om det finns något samband?

Okej, än är det för tidigt att ropa "hej", men ett litet "tjena" kanske kan vara på sin plats i alla fall?

Idag var första dagen som jag lämnade barnen hos dagbarnmamman utan! att Lukas började illvråla.

I smell victory! :) Och snart lär det lukta nybakt, för jag ska ut i köket och börja baka. Idag igen.