Uff, det här verkar vara en riktig strulmånad, pengamässigt. Vi har bytt bank, från Swedbank (farväl till Swedbank efter 31 år som kund) till Nordea. Det är tydligen inte helt problemfritt att byta bank, har jag förstått. Till en början med så var Försäkringskassan seg med att registrera mitt nya kontonummer, trots att jag hade skickat in papperna i, enligt mig, god tid. Så det första vi märkte av var att barnbidraget inte kom in. Det hade skickats till mitt konto i Swedbank, som inte fanns längre. Så jag ringde FK och kollade vad som skulle hända nu och när pengarna tänkte trilla in på mitt nya konto.

Tur var det att jag ringde, kan jag ju säga. Till en början med så fick jag reda på att FK måste få tillbaka pengarna innan de kunde göra en ny utbetalning. Okej, det är ju inte orimligt, tyckte jag. Men sen fick jag reda på att de bara hade ändrat kontonummer för barnbidraget, inte för föräldrapenningen, och hon jag pratade med undrade om jag ville ändra det också. Tro på fan att jag ville! Okej, barnbidraget kunde jag vänta på, men min föräldrapenning ville jag gärna ha i tid! Jag hade tur som ringde när jag gjorde, för pengarna skulle skickas iväg nästa dag. Phew!

Någon gång under veckan trodde hon att barnbidraget skulle komma tillbaka till mig, så det får vi hoppas.

Nästa strul är kontona i Swedbank. Nordea skulle avsluta alla konton åt oss, vi skulle inte behöva göra någonting var det sagt. Idag var jag inne på Swedbank för att lämna tillbaka bankdosorna. Där fick jag reda på att två av kontona inte var avslutande. Nähä, och varför inte då? Vi har ju fått hem papper om att våra konton är avslutade, varför hänger dessa två kvar? Jag har mailat Nordea och frågat om de fixar detta, eller om vi måste göra det själva.

Nästa problem gäller barnens konton. Vi har inte kunnat se deras konton på internetbanken och har mailat även om detta. Nu idag fick jag mail om att vi skulle båda ha full tillgång till barnens konton, men... såvitt hon kunde se så är inga konton öppnade åt dem. Wtf?

Men det är inget jag kan göra något åt nu, utan det får jag ta itu med imorgon. Pust...

Tur att jag har stenkoll på hur mycket av pengarna som är deras. Men det har jag ju med alla pengar. :)

De senaste dagarna har det varit mycket att irritera sig på. Först var det den där bilden på Facebook som sprids, som anklagar en 18-19-årig kille för att vara pedofil. Pojken är namngiven och bilden har spridits mer än 6000 gånger nu. Jävla idioter. Tjejen som har lagt ut bilden är två år äldre än pojken. Är det INGEN som tänker? Uppenbarligen inte.

Om killen läser det här: Polisanmäl. Polisanmäl tjejen som lagt upp bilden och alla jävla idioter som spridit den. Förtal är ett allvarligt brott och kan ge upp till två års fängelse. Anmäl dem.

Egentligen borde alla som delar killens namn (för det är det ett antal som gör), polisanmäla. Alla som har samma namn riskerar att utsättas för efterverkningarna av dessa lögner. Så anmäl skiten.

Sen har vi irritationsmoment två, som är sammankopplat med moment ett. En av dem som spridit bilden och inte använder sina hjärnceller är en klasskamrat till mig. Jag har haft diskussioner med denne klasskamrat om bilden och försökt förklara varför man inte GÖR så. Jag har försökt påpeka vilken skada som kan komma ur detta, men utan framgång. Istället får jag höra att "lögner skadar inte" och "är det någon som tar åt sig så visar det ju bara att det är sant".

Så lögner skadar inte? Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om varför lögner skadar, men jag orkar ärligt talat inte. Jag är bara så trött på alltsammans. Att en vuxen människa, en människa som dessutom inte var förskonad från mobbing i skolan, kan uppriktigt sitta och säga, och mena, att lögner inte skadar, det är för mig obegripligt. Lögner skadar så in i helvete mycket mer än sanningen. Bara tanken på att alla dessa killar som bär det där namnet ska behöva sitta och försvara sig och intyga att de visst inte är pedofiler.. Det gör mig gråtfärdig. Jag hoppas innerligt att dessa killar inte råkar ut för tråkigheter på grund av detta. I värsta fall så kan någon av dem dö på grund av dessa lögner. Mord, dråp, självmord.. Det gör ont i mig att ens tänka på det.

Det värsta är att det inte är osannolikt.

Irritationsmoment nummer tre, det är det här. De vågar, de vågar! hota ett demokratiskt parti. Jag är så arg, så jag har inga ord kvar. Emma skriver att hon står helhjärtat bakom Piratpartiet oavsett om de tar kampen eller backar. Jag vill egentligen också göra det, det vill jag, men samtidigt.. om inte Piratpartiet tar kampen och försvarar våra rättigheter, vem kommer göra det då? Då kommer vårt fria internet snart vara lika stängt som Nordkorea. Och antagligen kommer de inte vara nöjda då heller.

Irritationsmoment nummer fyra, som är relaterat till nummer tre, är att INGEN av de stora tidningarna skriver så mycket som en RAD om detta. VAD FAN?! Äger Rättighetsalliansen våra tidningar också? Som sagt, Nordkorea!

Många skriver bättre om Rättighetsalliansen än jag.

http://opassande.se/2013/02/19/rattighetsalliansen-suger/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=rattighetsalliansen-suger

http://www.annatroberg.se/2013/02/19/piratpartiet-utsatts-for-utpressning/

http://www.lindqvist.com/rattighetsalliansen-gor-bort-sig/

http://deepedition.com/2013/02/19/jag-ar-numera-pirat-ponten-made-me/

http://christianengstrom.wordpress.com/2013/02/19/och-sa-kom-utpressningshotet-fran-rattighetsalliansen/

Edit: Ytterligare några länkar:

http://jesperastrom.se/dags-att-ta-ansvar-gott-folk/

http://scriptorium.se/josh/2013/02/20/rattighetsalliansen-skickar-hotbrev-och-nya-medlemmar-till-piratpartiet/

Lily har för första gången fokuserat på ett objekt och greppat tag i det! Dessutom fick jag det på film, toppen! :)

Okej, jag är ju, som bekant, ett kontrollfreak när det gäller ekonomi. Inte nog med att jag gör upp budgetar och avbetalningskalkyler, ritar upp kolumner för flera år fram i tiden och gör mitt bästa för att förutsäga både utgifter och inkomster under längre tid än vad som strängt taget är möjligt, jag läser dessutom alla möjliga artiklar i tidningarna som handlar om ekonomi.

Idag är inget undantag. Jag läser i Aftonbladet om hur bråk om pengar är en vanlig orsak till skiljsmässa och uppbrott. Artikeln tar upp vanliga anledningar till att ekonomin blir något man bråkar om, följt av små tips på hur man undviker att bråka om pengar och istället komma överens.

Visst, jättebra. Det är toppen att folk får lite tips på hur de ska komma fram till en gemensam grund att stå på när det gäller familjens ekonomi. Det finns bara ett litet problem, tycker jag. Hela artikeln, inklusive tipsen i slutet, förutsätter att man har separat ekonomi. De är helt inriktade på det. Ingenstans andas ett ord om att man faktiskt kan ha gemensam ekonomi. Jo, visst, de föreslår att man ska ha ett gemensamt konto att sätta undan pengar till för räkningar och så, men inte att ekonomin ska vara gemensam. De tar upp saker som att "den som tjänar minst kan känna sig underlägsen" och att man "måste acceptera att man har olika förmåga att bidra", etc.

Eh.. vad sägs om tanken "alla pengar är våra pengar"? Är den helt världsfrämmande, verkligen? Tommy och jag har kört på det från dag 1. Så fort vi flyttade ihop så fanns inget "hans pengar" eller "mina pengar". Det var "våra pengar" som vi gemensamt använde för att betala för boende, mat och allt annat. Vi har aldrig haft en tanke på vem som tjänar mest eller minst eller att den ena eller andra ska bidra med mer eller mindre till räkningarna.

Jag har förstått att det är många som har det på det sättet, men jag har, trots att jag har försökt, aldrig lyckats förstå vare sig varför eller hur. Varför är nog det största mysteriet för mig.

Vi är en familj. En enhet. Vi strävar mot samma mål. Varför skulle vi då envist dela upp pengarna i "mina" och "dina"? Handlar det om tillit? Litar man inte på att den andra inte ska bränna alla pengarna på skräp? Handlar det om avundsjuka? Om ett behov av frihet?

Jag vet inte. Jag har aldrig förstått det och ingen har kunnat förklara det för mig på ett vettigt sätt. Det närmaste jag har kommit till en förklaring är att en del vill kunna spendera sina pengar på vad de vill utan att den andre lägger sig i. Men om ens partner nu är så missunnsam, vill man verkligen vara ihop med den personen då?

Nu har varken Tommy eller jag några dyra fritidsintressen, men skulle någon av oss vilja lägga en större summa pengar på något nöje, då pratar vi igenom det, kollar om vi har råd och sen bestämmer vi oss tillsammans. Mindre utgifter behöver vi såklart inte diskutera. Vi har båda sunda inställningar till pengar och litar på varandra. Att vi diskuterar större inköp handlar om respekt, inte om misstro. Dessutom är det ju hela familjen det handlar om.

Men trots att jag själv tycker att gemensam ekonomi är det absolut bästa sättet så verkar vi ganska ensamma om att göra så. Man kan i alla fall lätt tro det när man läser runt på nätet.

Nåja. Huvudsaken är väl att hitta ett sätt som funkar för var och en, och detta sättet funkar för oss. Jag skulle ärligt talat inte klara av att göra på det andra sättet. Det hade varit alldeles för krångligt. :)

Jag var på Willys idag, på väg hem från förskolan, och skulle handla lite. Som vanligt började det tryta bland frukostmaten (det är helt otroligt hur mycket mjölk och flingor vi gör av med..). Men eftersom jag ändå skulle handla så tänkte jag passa på att köpa lite annat som inte var något akut, men som ändå var slut på i skåpen. En av sakerna som var slut var popcornen. Jag poppar ofta popcorn på kvällarna när jag ska läsa lite eller se på någon film. Popcorn är smidigt, lätt och gott. Det är även billigt och räcker länge, men nu börjar det ta slut i påsen.

Så jag tänkte köpa en påse popcorn eller två. Det är alltid bra att ha lite hemma.

Jag gick till snackshyllan. Jag gick till popcornavdelningen. Jag letade efter popcornen. Jag letade lite till. Jag hittade inga popcorn. Gud, vad jag kände mig blind. Herregud, hittar inte ens popcornen, skämmigt värre. Men, jag är inte stolt av mig, så jag letade upp en i personalen och frågade var popcornen var. Vem vet, de kanske hade flyttat på dem? Sånt händer ju ibland.

Svaret jag fick hade jag däremot inte förväntat mig.

Popcornen har utgått ur sortimentet! De finns inte mer!

Seriöst, jag kommer inte kunna köpa popcorn på Willys mer. Vad fan? Hur tänkte de nu? Och vart ska jag åka för att handla popcorn?

Uff, vilket i-landsproblem. :/

Tommy behövde ett USB-minne, och vi var rätt så säkra på att vi hade fler än de två som används, så han letade, och hittade ett i dataväskan. USB-minnet var dock inte tomt (är de någonsin det?), så han slängde in innehållet på datorn för att jag skulle kunna gå igenom det senare under dagen. Det har jag nu gjort och vilken skatt det fanns på minnet! Fullt med bilder som har blivit bortglömda från 2010.

Jag upprepar, vilken skatt! Här kommer ett axplock av alla de bilder som fanns.

Idag var det dags för Lily att avlägga besök på bvc igen. Hon är ju tre månader nu. Det är väl en klyscha, men jag säger det ändå; vad fort tiden går! Dagens besök involverade vägning, mätning samt vaccinationssprutor. Stackars liten. De där sprutorna är inte roliga att få. Det är väl den överbeskyddande mamman i mig som talar, men jag tycker inte att det verkar som att de anstränger sig för att få sprutan att kännas så lite som möjligt.

Stackars Lily. Hon skrek hjärtskärande när hon fick sprutorna. Som tur är så gick det över snabbt. Men den dumma bvc-tanten ville inte sätta på plåster. Det kunde "bli värre" då. Jag begriper inte hur det skulle kunna bli värre av plåster, men så sa hon i alla fall. Men jag insisterade och fick till slut plåster på Lilys ben. Men inte förrän Lily hade blodat ner både min tröja och sin egen body.. Hrmpf. Tur att vi inte har den tanten i vanliga fall. Ja, vår vanliga bvc-tant var ledig, så vi fick en annan den här gången.

Lily växer inte så snabbt längre. Men precis som vanligt så är det fullkomligt normalt. Det finns, precis som jag har konstaterat tidigare, inget som inte är normalt. Hon är i alla fall 60.5 cm lång nu. Vikten minns jag inte riktigt, det var någonstans mellan 5 och 6 kilo. Men förhoppningsvis så tar hennes växande fart snart igen. Även om det är helt normalt som det är..

Okej, jag är antagligen världens mest ouppmärksamma och blinda person, för det som är uppenbart för andra, ser jag aldrig. Det som händer andra, händer aldrig mig. Rättare sagt, jag ser det aldrig hända. Jag är totalt blind för det mesta, faktiskt. Om någon frågar mig vad vi har för färg på tapeterna i köket så får jag gå och titta innan jag kan svara. När Tommy ber mig beskriva en människa jag mött och pratat med så kan jag i bästa fall beskriva en människoliknande figur, no more.

Jag lägger helt enkelt inte märke till saker.

Därför har jag svårt att förstå när folk klagar på att "samhället" förväntar sig det ena eller det andra av folk i allmänhet. Nu pratar jag inte om saker som att skaffa sig ett jobb, lyda lagen, betala skatt eller liknande saker. Jag pratar om utseende. Om intressen. Prestationer. Om hur vi kvinnor "förväntas" en massa saker. Folk brukar dra upp att vi förväntas vara duktiga i skolan, göra karriär, skaffa barn, sköta hemmet perfekt, träna och vara smala, se snygga ut hela tiden och dessutom springa ut och festa varje helg.

Alltså, ursäkta, men vem fan säger det? Som Pratchett skriver lite nu och då; "de här "alla", vilka är det?" Jag hör aldrig någon säga det, däremot hör jag folk KLAGA på att "alla" säger det.

Ja, tidningarna är fullproppade med bantningskurer och träningstips. Det betyder inte att de som skriver tidningen säger att DU måste träna eller banta. Många VILL göra det, därför finns det med.

Karriär, vem säger att man ska göra karriär? Ingen har någonsin sagt det till mig. Jag känner inget tvång från samhället att börja satsa på en stressig, meningslös karriär. För det är hur JAG ser det.

Jag tror att mycket av det här folk säger att "samhället" kräver, helt enkelt är hur folks drömmar ser ut. De vill ha ett liv som känns "perfekt" och målar då upp dessa saker som de själva känner att de borde klara och blir sen besvikna när de inte lyckas leva upp till allting på samma gång, och vill då beskylla någon, vem eller vad som helst, för de orimliga "kraven" i sina drömmar.

Själv är jag anspråkslös. Jag kräver inte mycket. Jag vill ha ett jobb jag trivs med. En familj att älska. Vänner att skratta med. En god bok att läsa. Lite choklad. :)

Därför står jag alltid och undrar över alla dessa som dukar under av alla krav. Varifrån kommer kraven? Från samhället? Eller dig själv?