Jag har inget dåligt att säga om Edguys förra konsert som vi var på, 2011. Bandet var fantastiskt, Tobi var rolig mellan låtarna, det var ordentligt drag och jag älskade det.

Men. Den här konserten var ändå så mycket bättre, inte på grund av Edguys framträdande; det var som alltid perfekt och underbart. Men det var skillnad i förbanden. Förra konserten var det två förband; Fullforce och Kottak. Fullforce var bra, men jag hade aldrig hört dem innan så det var ingen riktig inlevelse för mig när jag lyssnade på dem. Det var mer ett "hm, ja, de är bra". Kottak var skräp. Det var fel typ av musik, låtarna var inte särskilt bra, sångaren var någon avdankad trummis, tror jag det var, från något känt band (Scorpions kanske?) och han krävde publikens fulla medverkan i sina låtar och vi i publiken var inte imponerade. Det kändes som en evighet innan Edguy kom på scen. Men när de väl kom så exploderade hela stället i extas.

Den här gången var det bara ett enda förband, men det var inte vilket förband som helst, utan Freedom Call. Inte nog med att jag har lyssnat på Freedom Call och därmed kände igen en hel del av låtarna (dock inte alla), jag gillar dem och det är drag när de spelar. Jag stod långt fram och studsade upp och ner i takt med låtarna och sjöng med för full hals där jag kunde texterna. När det var dags för paus mellan Freedom Call och Edguy så var jag redan genomsvettig. Men oj, så kul jag hade!

När Tobi skuttade ut på scenen så drog han igång direkt med Love Tyger och därifrån gick det i en rasande fart. Jag kan ju alla Edguys låtar så jag sjöng (nåja, skrålade) med i alla låtar för full hals och struntade fullkomligt i om jag fördärvade halsen, igen. Men de två allra bästa ögonblicken från konserten var när 1) Tobi talade om för oss att de spelade in konserten (=instant happiness) och när de spelade balladen Save me. Det grämde mig något så fruktansvärt när jag fick reda på 2012 att de spelade Save me i London på konserten vi aldrig kom fram till. Förra konserten var det Land of the miracle som spelades och den är ju också jättebra, men Save me finns det få ballader som klår.

När Freedom Call spelade så stod jag ganska långt fram och fick väldigt många fina bilder på bandet, men när Edguy spelade så stod vi längre bak och bilderna blev inte alls lika bra. :( Men några bra bilder blev det, även om de flesta blev något suddiga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...