Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väldigt fin, men det var också jobbigt. Satt och grät i nästan en timme, men så är det ju när man sörjer någon. Jag kände inte Lasse jättebra, precis som med alla andra på jobbet så pratar man ju inte så ingående om sig själv utan det blir lite artighetsfraser och hälsningar. Egentligen känner man väl inte någon på jobbet alls, om man tänker efter. Men vi pratades vid varje vecka, vissa veckor varje dag och det är klart att det känns jobbigt att han bara är borta helt plötsligt.

Det var väldigt många som dök upp på minnesstunden. Det känns ändå bra. Han var omtyckt av många. Jag vågar inte hoppas på att så många skulle bry sig om mig om jag försvann. Jag vill inte låta negativ, men jag tror inte att jag gör så stort intryck på folk. Om jag dog imorgon skulle det nog bara vara nuvarande lagmedlemmar och några fackliga kamrater som skulle dyka upp. Kanske några från logistik också. Fler tror jag inte på.

Men det var inte det jag skulle prata om. Hela dagen har jag tänkt, inte bara på Lasse, utan även på andra som har gått bort. Tant Lilly och farbror Kalle. Paul, en internetvän som dog i cancer och efterlämnade fru och barn. Fortfarande tänker jag på honom när jag ser ett foto på den blå himlen som var hans favoritmotiv. Per, som bara blev 17 år efter fem års kamp mot cancer. Jag var ensam hemma när samtalet om hans död kom. Pappa har aldrig åkt så fort hem som när jag ringde honom den dagen. Anu, vars begravning vi var på när Vanja var fem veckor gammal. Hon hann aldrig träffa min förstfödda.

Det öppnas upp alla möjliga sår och sorger och tårarna har varit ständigt närvarande hela dagen. Kroppen reagerar också på all tung sorg. Det värker överallt och bröstkorgen snörs ihop konstant av återhållen gråt. Det stramar kring ögonen hela tiden, trots att jag har tvättat ansiktet flera gånger. Hela kroppen kändes totalt urlakad i flera timmar efter minnesstunden. Det har gått över nu, men det har varit jobbigt. Det är tur att jag har bra arbetskamrater som frågar hur jag mår. Det är jag tacksam för, för det har verkligen varit en tuff dag.

Särskilt tack till Fidde, Cafer, Tania och Manouchehr. Tack ska ni ha. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...

Jag är väldigt dålig på att uppdatera det mesta nuförtiden. Därför blir det ett inlägg om semestern när den nästan är förbi. Tommy börjar jobba på måndag och jag veckan därpå. Det känns som att vi inte har hunnit med så mycket i år, men det är inte s...