Thorn without a rose

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av rikku - 24 november 2014 11:29

Jag har inget dåligt att säga om Edguys förra konsert som vi var på, 2011. Bandet var fantastiskt, Tobi var rolig mellan låtarna, det var ordentligt drag och jag älskade det.


Men. Den här konserten var ändå så mycket bättre, inte på grund av Edguys framträdande; det var som alltid perfekt och underbart. Men det var skillnad i förbanden. Förra konserten var det två förband; Fullforce och Kottak. Fullforce var bra, men jag hade aldrig hört dem innan så det var ingen riktig inlevelse för mig när jag lyssnade på dem. Det var mer ett "hm, ja, de är bra". Kottak var skräp. Det var fel typ av musik, låtarna var inte särskilt bra, sångaren var någon avdankad trummis, tror jag det var, från något känt band (Scorpions kanske?) och han krävde publikens fulla medverkan i sina låtar och vi i publiken var inte imponerade. Det kändes som en evighet innan Edguy kom på scen. Men när de väl kom så exploderade hela stället i extas.


Den här gången var det bara ett enda förband, men det var inte vilket förband som helst, utan Freedom Call. Inte nog med att jag har lyssnat på Freedom Call och därmed kände igen en hel del av låtarna (dock inte alla), jag gillar dem och det är drag när de spelar. Jag stod långt fram och studsade upp och ner i takt med låtarna och sjöng med för full hals där jag kunde texterna. När det var dags för paus mellan Freedom Call och Edguy så var jag redan genomsvettig. Men oj, så kul jag hade!


När Tobi skuttade ut på scenen så drog han igång direkt med Love Tyger och därifrån gick det i en rasande fart. Jag kan ju alla Edguys låtar så jag sjöng (nåja, skrålade) med i alla låtar för full hals och struntade fullkomligt i om jag fördärvade halsen, igen. Men de två allra bästa ögonblicken från konserten var när 1) Tobi talade om för oss att de spelade in konserten (=instant happiness) och när de spelade balladen Save me. Det grämde mig något så fruktansvärt när jag fick reda på 2012 att de spelade Save me i London på konserten vi aldrig kom fram till. Förra konserten var det Land of the miracle som spelades och den är ju också jättebra, men Save me finns det få ballader som klår.


När Freedom Call spelade så stod jag ganska långt fram och fick väldigt många fina bilder på bandet, men när Edguy spelade så stod vi längre bak och bilderna blev inte alls lika bra. :( Men några bra bilder blev det, även om de flesta blev något suddiga.


                                                                                                     

Av rikku - 23 november 2014 13:37

Jag visste att det var längesen jag bloggade, men jag trodde faktiskt inte att det hade hunnit gå tre månader. Jag får skämmas. Verkligen.


Nå, jag får gå igenom vad som hänt de senaste tre månaderna senare, just nu tänkte jag prata om de senaste dagarna. Jag har fått väldigt mycket huvudvärk den senaste tiden. Barnen bråkar konstant. Det går inte en dag utan att det är bråk, skrik, smäll i dörrar och "det ska jag säga till mamma!". Till råka på allt så är det ett väldigt spring på nätterna. De är törstiga, kissnödiga, drömmer mardrömmar, vill in och gosa, dricka välling, hittar inte snutten.. Det tar aldrig slut. Det känns som att jag är uppe och springer med barnen fem till tio gånger per natt. Jag hinner knappt somna om förrän nästa barn, eller samma barn, kommer upp igen. Så jag är trött och grinig till en början med och så bråkar ungarna ovanpå det. Det är en väldigt explosiv kombination som inte är bra. Jag har skrikit väldigt mycket på barnen. Känns som att jag inte får göra annat än säga till dem att sluta bråka. Just nu ligger Lily och sover middag och jag har skickat in de större barnen på sina rum så de får leka ensamma, för de klarar inte av att leka med varandra just nu. Minsta lilla legobit kan de bråka om och jag vill bara ha lite lugn och ro just nu. :/ De är ju experter på att reta upp varandra också. Retstickor kan de vara båda två och Lily är inte långt efter. Kanske är det värre just nu eftersom de har varit hemma väldigt mycket på senaste tiden. För ett par veckor sen hade Lily scharlakansfeber och nu i veckan så fick Vanja halsfluss. Nu fattas det bara att Lukas ska bli sjuk också. *suck*


Samtidigt kan ungarna vara så himla goa och mysiga så hjärtat nästan brister. Men det börjar bli långt mellan de gångerna nu så man får tanka kärlek och mys vid varje tillfälle så man kan andas några extra gånger när hela huset förvandlas till ett "den är miiiiiiin! Jag hade den!" och "sluta Vanja! Det ska jag säga till mamma!" och "jag ha den!".


Om tålamod fanns på burk så skulle jag köpa den direkt.


I övrigt då?


Tja, vädret fortsätter att vara allt annat än imponerande. Solen lyser med sin frånvaro och har gjort ända sen augusti. Läste nånstans att vi hade fått omkring 6-7 soltimmar här i november. Totalt. Jag vette fan om det ens är så mycket. Varje dag är grå och mulen. Regn får vi också nästan varje dag. EN dag hade vi snö här, men det försvann fortare än kvickt. Men det är synd att klaga. I Uppsala hade de fått exakt noll soltimmar under hela november, så det finns alltid någon som har det värre. (Kiruna däremot hade över 40 soltimmar. Wtf?)


I oktober så bytte jag arbetsgivare. Numera är jag inte längre anställd på ett bemanningsföretag, utan anställd direkt av företaget! Yay! Jag fick gå ner lite i lön, cirka 3000, men eftersom jag hade räknat med att behöva gå ner mycket mer så kändes det som en vinst.


I september så var jag och Tommy på konsert med Edguy, men det behöver nog ett eget inlägg. Det var i alla fall toppenkul! Det låter omöjligt, men det var faktiskt ännu roligare än förra gången.


Lily fyllde år häromveckan. Lilltjejen är nu två år! Jösses! Klyschan är gammal, men vart tar tiden vägen egentligen? Jag köpte bästa presenten till henne; två dockor föreställandes Elsa och Anna från Frost. Lily älskar Elsa och Anna. Hon blev jätteglad över dockorna och har med sig dem överallt. De måste vara med i sängen när hon ska sova och hon kramar dem hela tiden.


Ekonomiskt så rullar det på bra för oss. Blancolånet är nu avbetalt och vi inväntar maj då topplånet går ut och vi kan börja amortera extra på det också. Det finns egentligen inga bra sparkonton längre, så vi funderar på olika alternativ. Fasträntekonto och premieobligationer är vi inne på nu. För att köpa premieobligationer så krävs 50 000 om vi ska köpa en serie och det är ju ganska mycket pengar. Men vi ska försöka spara ihop till det. Jag låste halva bufferten på ett fasträntekonto i tre månader. Det ger inte mycket pengar, men det ger i alla fall något. Aktier är inget vi är intresserade av, och för att handla med aktier så krävs både intresse och kunskap, så det skippar vi. Annars tror jag säkert att man kan få pengarna att växa fortare där, det tvivlar jag inte alls på. Men det är inget för oss.

Av rikku - 9 augusti 2014 23:22

Här är årets sommarkavalkad av bilder.


                                                                                                                                                                                                                                 

Av rikku - 9 augusti 2014 19:11

Det har inte varit några som helst uppdateringar nu under sommaren. Det är i och för sig som sig bör. På semestern ska man göra i princip allt annat än sitta vid datorn. :)


Det har varit en bra semester. Jag och Tommy har varit på Mallorca en vecka, utan barn, och det var helt underbart. Sol, bad, utflykter, poolhäng, läsa böcker, promenera och bara slappa. Fantastiskt. När vi kom hem så fick jag världens största kram av Lily. Hon ville aldrig släppa mig.


Vi har även varit en vecka hos min pappa, hälsat på både släkt och vänner, åkt båt och badat samt hunnit med en sväng till Liseberg. Det enda vi inte har hunnit med är en tur till Borås Djurpark, men det kanske vi hinner med någon helg framöver innan det blir kallt.


När vi var hemma hos pappa så åkte vi en tur till Linan, ett torp som har varit i släktens ägo sedan någon gång på 1940-talet. Det var farfars morfar som köpte gården. Tidigare så ägdes torpet gemensamt av släkten, men numera står farfar som ensam ägare. Resten av släkten har naturligtvis fortfarande tillgång till torpet, men vill farfar göra några förändringar så står det honom fritt att göra dem utan att rådfråga någon annan.


Medan vi var i Linan så tittade jag på några av de gamla fotografier som finns där och frågade farmor och farfar vilka det var på korten. På ett kort så var det två kvinnor, farfars mostrar Vendela och, om jag inte minns fel nu, Karin. Farfar berättade en hemsk historia om gammelmoster Vendela. Hon arbetade på en båt och var därmed borta från hemmet långa perioder åt gången. Jag tror att det kan ha varit ett halvår åt gången eller något åt det hållet. Hon hade sex barn med sin man och när minste pojken fortfarande var ett spädbarn så lämnade mannen familjen för en annan kvinna. En nog så vanlig historia, skulle jag tro, än idag. Men eftersom Vendela jobbade till sjöss och ingen fanns kvar hemma att ta hand om barnen, så auktionerades barnen ut på auktion. Barnen gick till den som begärde minst i ersättning och hamnade på ett barnhem. Där for barnen hemskt illa. Föreståndaren var, enligt farfar, pedofil som senare tog livet av sig. Fadern till barnen såg sig tydligen aldrig om och försökte aldrig ha kontakt med sina sex barn, men en av pojkarna sökte upp fadern i vuxen ålder. Utan att anmäla sin ankomst i förväg åkte han helt sonika till faderns nya hem i Stockholm och knackade på och sa "tjenare farsan". Fadern hade gift om sig och skaffat nya barn men hade aldrig talat om för sin fru att han hade sex barn sedan tidigare, så man kan ju föreställa sig chocken som frun fick när en vuxen man dyker upp och säger sig vara son till hennes make.


Hur det gick sedan förtäljer inte historien.



Av rikku - 17 juni 2014 06:25

Igår var det en diskussion på Google+ om inkomstskillnader och huruvida de ökar, minskar, står still och om det spelar någon roll, egentligen. Jag deltog inte i diskussionen, men jag följde den med intresse. Ekonomi intresserar mig, som de flesta som känner mig vet. Som min sambo vet så är jag nästan manisk när det gäller pengar.

Jag har i olika perioder i livet haft det lite tuffare ekonomiskt. Inte så att jag skulle kalla mig fattig, men hade jag inte haft hjälp och stöd av familj och vänner så hade det kanske gått dithän. Jag har fått låna pengar av mamma, pappa, faster Annika och av farmor och farfar när livets realiteter slog ner. Dessa pengar har jag naturligtvis betalat tillbaka, men det tog tid. Hade jag lånat dessa pengar på en bank hade livet kanske sett helt annorlunda ut..

Men jag har tjänat dåligt med pengar på vissa jobb och bra med pengar på andra. Efter vissa hårda lärdomar från mitt förra förhållande så bestämde jag mig för att aldrig mer vara utan en buffert. Min sambo suckar säkert åt mig ibland (Finansministern som de kallar mig på hans jobb), men jag sätter upp hårda ekonomiska mål för oss. Både normalt sparande och amorteringar på lånen. Jag har som absolut målsättning att vi ska vara skuldfria och det inom en överskådlig framtid.

Just nu tjänar vi båda bra. Okej, visst, vi är inte "högavlönade", men i mina ögon så tjänar vi väldigt bra. Vi har varit nere på extremt låga lönenivåer (14000 före skatt, och det på heltidstjänster!) och klarade oss så det gick runt, om än inte mycket mer. Nu går vi runt, vi sparar och vi amorterar dessutom extra. Det går bra för oss, helt enkelt.

Jag tror dock att en del av vår tur beror på oss själva. Vi sätter mål och vi anstränger oss för att det ska bli så. Titta bara på vårt hus. Vi har köpt hus för 2.2 miljoner. Det är sjukt mycket pengar. Men vi tänker betala tillbaka dem. Vårt mål är att betala av huset. Många verkar tänka tvärtom; att ett hus inte ska betalas av. Men vad de inte tänker på är att ju mer man betalar av, desto billigare blir boendet. Ju fler år som går, desto mer pengar kommer vi ha över. :)

Jag hade egentligen velat svamla lite till (jamen, vad fan, klockan är sex på morgonen, man kan inte begära att jag ska vara sammanhängande eller vettig då) men klockan närmar sig halv sju och det är dags att börja jobba.

Av rikku - 30 maj 2014 22:05

Jag har världens vackraste dotter. No argue.


 

Av rikku - 27 maj 2014 07:21

Spinning, spinning, spinning
I feel my head is spinning
A gut wrenching feeling
Nausea is rising
Fear has come to stay

My lips are dry
My head feels heavy
Where is the tomorrow that promised to come?

The children's cries
The mother's tears
Fear is on the rise again

The boots are coming
I hear them coming
Where is a safe place to hide?

Who do I save,
Who can I save?
How much does fear control my mind?

I hear them coming,
The boots are coming
Who will save me tonight?

Fear has come to stay this time.?

Av rikku - 26 maj 2014 13:38

Det finns få saker som skrämmer mig lika mycket som nazismen. Den ondska som manifesterades när nazisterna tog makten, det hat som vanligt folk började känna mot de människor som utsetts till syndabockar, är enormt skrämmande. För det var inte en epidemi av psykopater som bröt ut, det var helt vanliga människor som fogade sig, som lydde order, som förföljde, misshandlade och dödade judar, kommunister, romer och andra oliktänkande.

Söner angav fäder, kvinnor sina män, grannar spionerade på, och angav, människor de bott bredvid i dussintals år.

Makten gav berusning och makten födde skräck.

Mitt i allt detta dog miljoner män, kvinnor och barn. Efteråt hävdade alla att de inget visste. Kanske var det så. Kanske skräcken för att vara näst på tur var så stark att man blundade för allt som pågick. "Det är inte mitt ansvar. Det är inte min sak. Jag har inget med det att göra."

Och jag förstår skräcken. När jag som tonåring först fick höra dessa förfärliga berättelser så kunde jag inte förstå. Hur kan man låta det hända? Varför gjorde ingen något?

Nu förstår jag bättre. Jag har tre barn. Tanken att någon skulle skada dem för att komma åt mig, är outhärdlig. Jag har mycket att förlora.

Nazister är inte ofarliga, politikintresserade människor. Nazister är farliga. Dr lider av den ytterst farliga illusionen att de vet vad som är bäst för landet och det är upp till dem att göra vadhelst som krävs för att uppnå det. Deras ideal är heliga och själva är de missförstådda martyrer. Vem kan klandra dem för att de måste ta till våld ibland? Dessutom är de konstant motarbetade och alla måste väl inse att något måste göras för att rädda landet? De vill ju bara väl, gubevars.

Nej, nazister skrämmer mig. Hot, skadegörelse, misshandel, mord. Saker eskalerar snabbt. Jag har inte glömt John Hron, och allt av döma så har inte nazisterna gjort det heller.

Igår hade vi val till EU-parlamentet. I nästan samtliga länder tog högerextremisterna mandat. I Sverige fick Sd 10% av rösterna. I Frankrike fick Front National 25%. En av fyra fransmän röstade på ett högerextremt parti, 70 år efter Förintelsen.

Det är skrämmande. Människan glömmer alltför fort.

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards