I natt hade Vanja för första gången en kompis som sov över. Det var inte planerat eller så, men barnen frågade och efter att ha pratat med både Tommy och flickans mamma så sa jag ja. Det är helt otroligt hur glada barnen blev. De skrek och tjöt "jaaaaaaa, vi fick!" och tösen sprang hem för att packa på stört. Ja, hon bor bara några hus bort, så det var ju inget omvälvande på det sättet, men det var stort för barnen ändå. :)

Däremot har de nog inte sovit särskilt mycket i natt. Jag vet inte hur många gånger jag var inne hos dem och sa att "nu får ni lägga er, nu måste ni vara tysta, släck ljuset" och liknande saker. Sista gången jag var inne hos dem var väl vid halv elva (!) och runt elva så tystnade de, äntligen.

Själv har jag knappt sovit alls i natt. Dels så lade vi oss ganska sent och barnen låg ju och pratade och lekte hur länge som helst, och sen vaknade Lily och var hysterisk mitt i natten och Lukas vaknade vid 4-5-tiden och ville gosa, så jag har fått springa hela natten åt än ena och än andra hållet.

Vanja frågade om kompisen fick sova över en natt till, men jag tror inte jag vill eller orkar det. Jag får fundera på det. De fick ett "vi får se" till svar, så jag har varken sagt "ja" eller "nej" än. Det är kul att Vanja har kompisar som vill vara på besök, men samtidigt är det påfrestande för mig också att ha ett eller flera extra barn i huset.

*varning för skryt*

Idag har vi varit så duktiga här hemma. Tommy åkte iväg tidigt till IKEA och köpte gardinstänger så vi kunde sätta upp de nya gardinerna som vi hämtade upp igår. Medan han var iväg så passade jag och barnen på att städa, och oj! vad mycket vi fick gjort! Vi har:

• Plockat ur diskmaskinen
• Diskat
• Tvättat tre maskiner tvätt
• Hängt tvätten
• Vikt all torr tvätt
• Dammtorkat nedervåningen
• Dammsugit nedervåningen
• Torkat av borden
• Torkat av spisen
• Torkat av diskbänken
• Städat i ordning köksön
• Plockat upp alla leksaker
• Bytt sängkläder
• Dammsugit hela övervåningen
• Städat i ordning databordet

Vanja, min duktiga lilla tjej, dammsög sitt rum helt själv, dessutom! De har varit så duktiga allihop, faktiskt. Okej, Lily städade inte så mycket, men hon är duktig ändå. :) Idag har hon lärt sig säga "Lukas", eller rättare sagt, "Uka". Man blir så glad för varje ord hon säger som vi förstår. :)

Tommy fixade i ordning gardinstängerna direkt när han kom hem, så vi har satt upp två av tre gardiner. Gardinerna i det sista fönstret sätter vi upp imorgon. Det gjorde verkligen stor skillnad på intrycket när vi fick upp dem. Nu ser det ännu mer bebott ut här hemma. ;)

I övrigt så får jag säga att vi trivs väldigt bra här. Det är lugnt och skönt och man kan se stjärnorna! Det är svårt i en stad, för det är ju aldrig mörkt där. Lite oroar man sig för vintern, men inte mycket. Vi vet ju inte hur isoleringen håller sig. Vissa grannar har skrämts med historier om vatten som frusit sönder rören och sådant, men vi får hoppas att allt klarar sig. Vintern är ju på väg, så snart vet vi åt ena eller andra hållet.

Skolan funkar bra för Vanja än så länge. Imorgon börjar deras nya lärare (den de har haft tidigare är egentligen inte lärare, men hon har fått hoppa in så länge i väntan på att en ny lärare ska anställas då den förra har blivit långtidssjukskriven) och vi får hoppas att hon är bra och att barnen gillar henne.

Förskolan funkar också bra. På torsdag är det föräldramöte, det ska bli kul. Mindre kul är att Lily ska börja snart. :( Min lilla bebis! Vi fick papper om platserbjudande för henne i veckan. Den sjunde januari är det dags att börja skola in henne. Uuuuh, vill inte! Fast.. vill ändå. Men ändå inte! Jag tycker om att jobba och trivs med att jobba, men hon är ju så liten än! Inte ens ett år än, fast tiden dit går väldigt fort. Det är mindre än en månad kvar tills hon fyller år. Usch. Kan inte tiden stå still lite grann? Jag vill inte att min bebis ska bli stor så fort. Med största sannolikhet så är hon min sista bebis och jag vill ha kvar min lilla gosiga bebis så länge som möjligt. :/

I helgen har något så ovanligt som en minisemester inträffat för mig och Tommy! Vi åkte en bussresa till Rostock, Tyskland. Avfärden gick på lördag morgon och sent söndag kväll var vi hemma igen. Större delen av tiden åkte vi visserligen buss, och det var lite tröttande, men på det stora hela så har det varit jättebra. Vi åkte buss från Lilla Edet och vidare till Göteborg, där några bytte buss eftersom de skulle till Lübeck, inte Rostock. Från Göteborg gick resan till Helsingborg och så färjan över till Helsingör. Vi färdades genom Danmark och gick på den stora färjan i Gedser för en två timmars svajig överfart till Rostock. Väl framme i Tyskland så stannade bussen först till på Calle, en affär som sålde alkohol i mängder, där vi stannade i 1.5 timmar. Jag tyckte först att det lät som väldigt långt stopp, men det tog längre tid än vad man hade kunnat tro. Tommy hade ändå en lista klar på vad han skulle handla och vi behövde bara leta upp föremålen på listan, men det tog ändå lång tid.

Vid åttatiden var vi framme vid hotellet. Jag hade hoppats komma fram något tidigare, men det var okej ändå. Efter att ha checkat in och lämnat väskan på hotellet tog vi med kameran och gick på en promenad i Rostock. Rostock är en fantastisk stad, måste jag säga. Vilken arkitektur! Det var som att promenera rakt in i medeltiden. Vi hade som mål att gå till Gamla stan, men vi gick såklart fel, men hittade istället en restaurang att äta på. Jag beställde Schnitzel Wiener Art, vilket jag antar är samma som Wienerschnitzel, och Tommy beställde lasagne. Jag måste återkomma med namnet på restaurangen, jag har tyvärr glömt för närvarande vad den hette, men den var underbar! Jag har aldrig ens sett en så stor schnitzel i hela mitt liv! Den täckte nästan hela tallriken och inte hade de snålat in på pommesen heller. Det var så mycket mat att jag var tvungen att lämna. Vi hade tänkt köpa efterrätt också (de hade bananasplit!), men det var så mycket mat på våra tallrikar så vi orkade helt enkelt inte. Supergott var det.

Efter middagen så gick vi tillbaka till hotellet och lade oss för att sova. Sängarna var ganska hårda (okej, de var stenhårda), men det gick att sova i dem också. Jag vaknade en gång på natten av något högt ljud, men jag minns inte längre vad för typ av ljud det var, och jag somnade om nästan omedelbart. Men, och är inte detta typiskt?, när vi nu hade möjlighet till sovmorgon, tror ni inte att vi vaknade strax efter sju på morgonen? Suck! Nåja, det var ju bara att gå upp. Vi gick ner till frukosten och åt, och det var absolut inget fel på frukosten på hotellet, och därefter gick vi en sväng till i Rostock med kameran innan det var dags för hemfärd.

Det här har varit en väldigt slö helg. Tack vare Tommy så fick jag sovmorgon både igår och idag, och det var väldigt nödvändigt. Jag är så trött nuförtiden så jag vet knappt var jag ska göra av mig själv. Redan vid sju-åtta så börjar ögonen falla ihop och det enda jag vill är att lägga mig och sova. Om jag bara fick sova en hel natt någon gång i veckan så skulle det ju vara mer uthärdligt, men varje natt så får jag springa upp, flera gånger per natt. De senaste nätterna har det varit extremt mycket då jag har fått gått upp minst varannan timme för att något av barnen har vaknat och behöver mig.

Visst, det är en övergående period och det är något man helt enkelt får kämpa sig igenom, men hittills har perioden varat i sex år, så det är inte underligt att kroppen vill ha mig i säng redan sju på kvällen. Sömn behöver man ju. Det går inte att komma ifrån.

Men visst är det lite tragiskt ändå. Jag sa till Tommy igår, när vi lade oss vid tio-tiden, att för 10-14 år sedan, då hade kvällen bara börjat när klockan närmade sig tio. Då var man antingen på väg in eller redan inne på Statt och väntade på att kvällen skulle dra igång. De flesta gick ju ut först efter tio, men vi var fattiga och gick in före tio då inträdet var gratis. Sedan festade man antingen tills det stängde, vid två, eller tills bussen gick, vid ett. SEN blev man trött. Jaja, det var tider, det och nu är man gammal.

Hur som helst. Efter middagen idag så tänkte jag att "fasen heller att vi ska sitta inne hela helgen", så jag drog med mig alla barnen ut. Innan vi hann ut så kom Vanjas kompis Isabell och ville leka med Vanja, så hon följde med oss på vår promenad. Först gick vi ner till sjön där barnen sprang runt och lekte och sedan gick vi vidare in i skogen. Barnen fick springa av sig ordentligt, i alla fall. Lily satt mest still och utforskade sin omedelbara närhet, men jag tror hon hade kul också. :)

Vanja har fått kompisar som kommer och leker med henne, vilket är bra. Men vissa saker blir man lite fundersam över.

Flicka A är här relativt ofta och leker med Vanja. Flicka A är också kompis med Flicka B, som också har varit här vid något tillfälle tillsammans med Flicka C. Vid flera tillfällen har Flicka B kommit hit för att söka efter Flicka A och blivit inbjuden att komma in och leka också, men istället valt att prata med Flicka A och helt plötsligt måste Flicka A gå hem. Lite suspekt kan jag tycka att det är, men okej, det kan vara ett sammanträffande.

Igår var Flicka A här och lekte. Flicka B kom förbi och efter lite överläggningar utomhus så frågade Flicka A om Vanja fick följa med henne hem. Lukas fick också följa med. Så alla fyra barnen går iväg. Efter ett par timmar kommer Vanja och Lukas hem igen. Då fick vi veta att det var Flicka B som sagt att det var dags för dem att gå hem. Där tänker jag genast att det är inte Flicka B's plats att tala om när mina barn ska gå hem, såvida de inte är hemma hos Flicka B, förstås. Ännu märkligare blev det när barnen berättade att Flicka B sagt att de (Vanja och Lukas) blev inblandade i ett bråk.

Här fodrades närmare förklaring.

Tydligen hade de gått ut i skogen och lekt där de hade träffat på Flicka C och Flicka D (som är okänd för oss). Flicka A, C och D hade tydligen börjat bråka om något och sagt otrevliga saker till varandra. Det är i dagsläget oklart vad Flicka B gjorde vid tillfället, men om jag förstod det hela rätt (vilket är svårt att göra när barnen berättar något) så var bråket mellan A, C och D anledningen till att Flicka B sa till Vanja och Lukas att gå hem.

Så nu velar jag mellan att gå till Flicka A eller B och fråga vad som hände igår, och att låta saken bero. Ibland är det bra att låta barnen reda ut saker själva, och ibland måste man som vuxen lägga sig i. Det svåra är ju att veta när man ska göra det ena eller det andra..

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om detta. Det är väldigt märkligt, men någon har ristat in Vanjas namn på alla postlådor här, till och med de påkostade metallådorna, med en sten eller möjligtvis en spik. Som tur är så vet vi med säkerhet att det inte är Vanja, för vederbörande har ristat in namnet med små bokstäver och Vanja kan inte de små bokstäverna än.

Det är väl tur, får man väl säga. Nu vet vi att det inte är hon och inte för att någon har klagat, än, men om någon skulle komma och anklaga Vanja för vandalism så kan vi lugnt förklara att det inte kan vara hon.

Frågan är dock; vem har gjort det, och varför? Varför ristar man in någon annans namn på alla postlådor? Vad är syftet? Att Vanja ska råka illa ut och få skäll? Eller är det någon som tycker om Vanja och därför vill skriva hennes namn överallt?

Jag vet inte, och det hela är väldigt märkligt. Väldigt, väldigt märkligt..

Ja, jag vet, det är helt uselt. Nästan hela september har gått och jag har inte gjort ett enda inlägg. Men det går ju i perioder, skrivandet.

En stor nyhet sedan sist är att Lily går. Helt själv, alltså, inte bara utmed möbler, för det har hon ju gjort i snart flera månader. Men för två veckor sedan så släppte hon möblerna och började gå med egen balans. Hon är jätteduktig och springer snart. Dessutom så kan hon hoppa. Seriöst, hon kan hoppa. Jag skojar inte. Hon hoppar jämfota, tokungen. :) Det ska hon inte kunna än, men vad bryr hon sig om det? Vill hon, så gör hon.

Hon har börjat klättra också, och det är inte lika kul. Man måste hålla ögonen på henne varje sekund, för rätt vad det är så är hon på väg uppför en stol och det får hon helst låta bli. Jag är så innerligt glad över att vi har fått upp trappgrindarna så hon inte kan försöka ta sig uppför eller nedför trappan. Jag får dagliga hjärtattacker som det är ändå..

September, ja. Det är månaden då alla fyller år, och då överdriver jag bara lite. Förra helgen och idag hade vi kalas här hemma. Förra helgen var Tommys familj och min mamma här och idag var pappa, mina bröder och farmor och farfar här. Det har varit jättetrevligt. För farmor och farfar och min lillebror så var första besöket i huset och det var roligt att visa upp det. Kalaset idag var en sammanslagning av alla födelsedagar. Vi firade mig, mina bröder och pappa samtidigt. Syster-yster kunde tyvärr inte komma, men de får komma en annan dag.

Hösten gör sitt inträde och det börjar bli kallt. Vi har fått sätta på värmepumpen lite smått nu och man bävar väl lite för hur höga elräkningarna kommer att bli. Men värme måste man ju ha, även om man får betala för det.

En annan utgift som vi kanske måste dras med är en ny telefon till mig. Min har fått spunk och vi kan inte förstå vad felet är. Så länge jag aktivt använder telefonen eller laddaren sitter i så är det inga problem. Men så snart den är urkopplad ur laddaren och inte används så startar den om sig, ideligen. Den slutar inte starta om förrän jag sätter i laddaren eller börjar använda den, vilket så klart resulterar i att batteriet laddas ur. Vi har testat med ett annat batteri, ingen skillnad. Vi har uppdaterat mjukvaran, utan resultat. Vi har testat att ta ur allting (batteri, SIM-kort, SD-kort) men det funkar inte heller. Om vi inte kommer på vad felet är snart och kan åtgärda det så återstår väl bara att köpa en ny telefon. :( Och jag som gillar min telefon så mycket..

Vilken dag det här har varit! Egentligen är jag för trött för att skriva det här inlägget, men jag vill inte att den ska glömmas bort.

Idag var Vanjas första skoldag. Hon har varit väldigt ivrig och förväntansfull, och nu var dagen äntligen här. Klockan åtta var vi utanför hennes skola och väntade på läraren. Det var en hel del av klassen där redan, och de verkade känna varandra rätt väl sedan tidigare. Vanja, som är lite blyg av sig, stod bredvid mig och tittade på de andra barnen medan vi väntade.

Så kom läraren och barnen fick ställa sig på ett led innan de gick in. Vanja stod sist i kön och jag såg på henne att hon började tycka att det var jobbigt. När jag vinkade hej då och skulle gå så började hon gråta lite. Jag gav henne en kram och sa att jag kommer ju snart igen och sedan fick läraren ta över.

Vid hämtningen sa hon att det hade gått bra hela dagen och Vanja hade varit väldigt duktig. Jag hade dock inte tid att prata med henne, för vi hade väldigt bråttom till bvc med Lily.

Bvc ligger inte här, utan i Lilla Edet. Vi hade fått en väldigt dum tid, en timme efter att Vanja slutade skolan. Tommy jobbade ju, så vi hade inte bilen, och bussen gick bara en gång i timmen. Med den hade vi kommit alldeles för sent. Så. Vi hade bara ett val kvar. Att gå. Det är sex kilometer till bvc. Google Maps sa att det skulle ta en timme att gå, och det var inte fel. Med tre barn, varav äldsta sex år gammalt, så är det faktiskt lite av en bragd att vi klarade det. Okej, vi var fem minuter sena, men det är helt okej resultat.

Det var långt. Det var varmt. Barnen stretade på fantastiskt bra, men utan vattenflaskorna vet jag inte om vi hade klarat det. Det var mycket varmare än vad väderleksrapporten hade utlovat. Jag blev så stolt över mina små. Efter bvc-besöket så köpte jag glass åt barnen. Det hade de verkligen förtjänat. Vi gick inte hela vägen hem. Vi tog bussen, vilket sparade oss 20 minuter, ungefär. Men det var det värt.

På bvc var allt bra. Som alltid. Lily var 74 cm lång och vägde 8100 gram. Så mycket mer finns inte att säga om besöket.

Men nu, NU ska jag sova. Hela kroppen värker efter denna ansträngande dag.