Thorn without a rose

Senaste inläggen

Av rikku - 6 mars 2014 10:54

Mammas minsta charmtroll. :)

Av rikku - 6 mars 2014 10:53

Mammas minsta charmtroll. :)

[Bild]

Av rikku - 12 februari 2014 06:14

Häromdagen skrev jag om saker jag har tänkt på och reflekterat över när jag kör bil till jobbet, men jag missade en stor sak.

Jag HATAR att köra förbi Älvängen. Seriöst, vad är det för fel på dem? Okej, så här är det: Det finns en butik i Älvängen, en Ica eller en Coop, whatever. Utanför denna butik så har de en reklamskylt. En gigantisk skylt som lyser som en hel jävla lastbil med helljus på! Jag blir bländad varje gång jag kör förbi! Inte nog med att de har denna avskyvärda skylt, dessutom börjar de sätta små lampor i mitträcket i Älvängen. Ljusa lampor, ungefär som billjus, med perfekt avstånd för att man ska bli osäker på om det bara är lamporna, eller om det är en mötande bil man har mot sig. Vilket naturligtvis resulterar i att jag inte vågar slå på helljuset, då jag inte vill råka blända någon oskyldig stackare.

Morr, morr, mutter..

Av rikku - 7 februari 2014 11:13

Det är då fan likt. :/ Man hinner inte ens jobba tre veckor innan man ligger däckad i sjukdom. Troligtvis (förhoppningsvis) är det bara en kraftig förkylning, men man vet ju aldrig. Jag har kraftig snuva, ont i halsen, hostar, nyser, massiv huvudvärk, yrsel och dåsighet och som pricken över i:et så är jag också dålig i magen.


Det började redan i början av veckan så smått. Jag försökte kurera mig med värltabletter, nässpray, halstabletter och förnekelse, men igår gick det bara inte längre. Nu har eländet två dagar på sig att försvinna, för på måndag måste jag vara tillbaka på jobbet igen. Det duger inte att vara hemma och vara sjuk, för sjutton.


Igår tog Tommy barnen som vanligt till skola och förskola på morgonen och jag gick och lade mig igen. Jag gick inte upp igen förrän halv elva, och då var det enbart för att jag var så hungrig så jag inte kunde stanna kvar i sängen längre. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde efter frukost, men vid två-tiden så gick jag och hämtade barnen för att få hem dem lite tidigare. Det var en dålig tid att hämta dem på, kan man konstatera. Det var mitt i mellanmålet på alla tre ställena. Det får jag tänka på om det blir någon mer gång.


Nåja. Hem kom vi i alla fall och barnen fick ta en liten fika hemma istället.


Idag höll jag barnen hemma istället. Det var ändå ingen skola idag för Vanja och Lukas hade dessutom velat vara ledig i flera dagar, så då passade vi på idag. Jag känner mig minst lika sänkt som igår, men jag måste försöka göra något av den här dagen i alla fall. Gårdagen bara försvann, jag har ingen aning om vad jag gjorde igår som fick tiden att bara rusa iväg.


Eftersom det regnar ute (nederbörd, åh, vad ovanligt här!) så sitter Vanja och Lukas för närvarande och tittar på film. Det har de förtjänat. Lily sover och det är barmhärtigt tyst och lugnt.

Av rikku - 5 februari 2014 19:17

Jag har inte skrivit något sedan jag började jobba, trots att jag är inne på tredje arbetsveckan nu. Det är dåligt av mig, men är man trött och går och lägger sig vid åtta-niotiden, ja, då får datorn stryka på foten.


Jag är alltså tillbaka på Volvo och jobbar, och det känns bra. Första veckan var inte jättebra, dock. Första dagen blev jag hemskickad igen, för de hade inget ledigt uppdrag till mig. Andra dagen blev jag skickad till det fruktade TC. Det var inte lika illa som jag hade föreställt mig, men det var väldigt jobbigt. Det passerade en kaross i minuten, bandet rullade, noll chans till paus (förutom de tre rasterna, förstås) och jag stod med händerna över huvudet och arbetade. Ergonomiskt, jo jo. På fredagen kändes det seriöst som att ryggen skulle gå av och jag hade en fruktansvärd träningsvärk i armarna och min nacke värkte enormt, (eftersom jag stod och tittade uppåt hela dagen).


Men där var jag bara första veckan. Andra veckan blev jag skickad till KSL, och det är där jag är nu. Förhoppningsvis får jag vara kvar där ända till semestern. Det är en liten och skön avdelning jag har hamnat på. Jobbet är inte svårt och även om det finns balanser där man jobbar konstant hela passet så är det ändå inte någon stress, som det var på TC. På vissa balanser har man väntetid innan man kan göra nästa sak, så då kan man passa på att vila i mellanåt. :)


Så jag trivs med att jobba igen. Visst, det blir väldigt långa dagar nu när vi har flyttat, men ändå inte mycket längre än tidigare. Den största skillnaden är att jag kör bil till jobbet istället för att åka kollektivt. Barnen har långa dagar på förskola och skola, men de trivs bra, så jag tror inte det gör dem så mycket. Särskilt Vanja hinner leka mycket nu när hon går på fritids. Det är väl värst för Lily. Hon är ju så liten än. Men vi har inget annat alternativ.


En sak som jag har tänkt på mycket är bilkörning, eftersom jag har kört så mycket den senaste tiden. Jag har lagt märke till många väldigt märkliga beteenden i trafiken. En del har uppenbarligen väldigt bråttom och måste bara komma lite längre fram i kön, om så bara två bilar längre fram. På Hisingsleden, där jag nu kör varje dag, så finns det en hel del rödljus. I samband med rödljusen så blir det på många ställen tvåfiligt, men strax efter korsningen så återgår det till att vara bara en fil. Många byter fil där och skyndar sig att köra om så många bilar som möjligt och sedan tränga sig in i kön igen. De tar sig inte mycket längre fram i kön, och ännu mer vettlöst blir det när man betänker att kön är typ tusen bilar lång.


En annan sak är alla dessa människor som irriterar sig på att man (jag) kör "för långsamt", det vill säga laglig hastighetsgräns. Vid minsta lilla lucka så kastar de sig förbi mig och får sedan tvärnita eftersom det kommer en fartkamera. :P


Sen finns det de som faktiskt kör för långsamt också. Häromdagen var det en bil som körde 40 på en 60-väg. I vanliga fall så brukar jag sänka farten och anpassa mig till den som är framför, men 40 kan jag tycka är lite för långsamt också. Då uppstår nästa beteende. När jag byter fil för att köra om så börjar helt plötsligt framförvarande bl att öka farten så att jag måste gasa på ordentligt för att komma om. Detta har hänt många gånger de senaste veckorna. Varför gör folk så? Märker de helt plötsligt att de kör mycket långsammare än vad de trodde och korrigerar hastigheten, eller vill de bara inte att jag ska köra om? Jag har ingen aning. Märkligt beteende är det i alla fall. Helt tvärtom hur jag lärde mig på trafikskolan.


Min bil började krångla i måndags när jag åkte hem. Blinkersen slutade fungera helt plötsligt. Tommy tittade på det, men kunde inte åtgärda felet hemma. Eftersom jag inte ville köra till jobbet utan fungerande lysen så bytte vi bil. (Sedan fixade Tommy felet på jobbet. Väldigt duktig är han. :)) Men de senaste två dagarna har jag alltså kört den stora bilen till jobbet och hunnit notera flera saker.

  • Farthållare är underbart att ha. Den har jag saknat!
  • Regnsensor på vindrutan är sjukt smidigt.
  • Det jobbigaste med att byta mellan bilarna är att pedalerna har så olika lägen. Det är svårt att komma igång och hitta dragläget och komma ihåg när bromsen tar på den ena eller andra bilen.
  • Nu när jag har varit bortskämd med den stora bakrutan på Modusen så känns det som att jag inte kan se något alls bakåt i Méganen! Skitläskigt.
  • I Modusen sitter man mycket bekvämare och har bättre sikt i och med att man sitter så pass högt upp. Nu känns det som att man sitter rakt på vägen när man kör Méganen. Jag sträcker på mig hela tiden för att se mer. ^^

Men det läskigaste med att köra bil till jobbet, det är att man inte kan koppla av förrän man är hemma, hur trött man än är efter arbetet. Trafiken på vägen hem är hemsk. Krypkörning på hela Hisingsleden är inte alls ovanligt. Det gäller att vara uppmärksam hela tiden. Idag var jag särskilt orolig inför att köra hem. Jag har blivit förkyld och är väldigt hängig. Jag har kämpat hela dagen mot trötthet och yrsel. Jag kände mig verkligen inte i form för att köra bil. Men det blev bättre efter sista rasten, så det var inga problem trots allt. Men lite grann saknar jag allt att bara sätta sig på bussen och koppla av tills man var hemma. Men bara lite.

Av rikku - 17 januari 2014 12:21

Häromdagen ringde jag, återigen, till min arbetsgivare. Jag har försökt få tag på min chef ett tag nu eftersom jag ska komma tillbaka till jobbet på tisdag. Jag lämnade in alla mina arbetskläder när jag gick på mammaledighet, så jag har inte ens några kläder att jobba i än. Utöver bekymret med kläderna så behövde jag även få veta vad jag skulle göra, vart jag skulle åka och såna saker. När man jobbar på bemanningsföretag så är det ju inte självklart var ens arbetsplats är. Dessutom blev jag ju varslad i samband med att jag gick på föräldraledighet och någon månad efter att Lily föddes så var jag inne och skrev under papper om uppsägning. Det är inget jag har gått och oroat mig över under min ledighet eftersom jag tänkte som så att dels så hinner allting ändra sig både en och två gånger innan det är dags för mig att återgå till arbetet, och dels så har jag gott om tid på mig att hitta ett nytt jobb om det skulle visa sig att jag inte får behålla min anställning.


Nå. Den andra delen gick ju mindre bra.. Jag hörde av mig till jobbet i november för att kolla av läget och fick till svar att de inte kunde ge mig något svar. Så jag har inte kollat så jättemycket på andra jobb. Visst, jag har haft ett öga på Arbetsförmedlingens sida lite nu och då, men jag har inte aktivt och målmedvetet letat andra jobb eftersom jag tänkte att det är dumt att kasta bort en tillsvidareanställning mot en osäker provanställning, om jag nu skulle ha kvar den, vill säga.


Nå, häromdagen fick jag i alla fall tag på chefen äntligen. Hon hade inget uppdrag åt mig, tyvärr. Det, inom bemanningsbranchen, innebär att jag kommer få hoppa runt överallt där det saknas folk för dagen. Jag kommer alltså inte inte veta från dag till dag vart jag ska och vilket jobb jag ska utföra. Det ger mig en liten klump i magen. Osäkerhet när det gäller arbete är det värsta jag vet. Om jag inte vet vad jag ska göra så kan jag heller inte förbereda mig mentalt på det. En utav mina stora brister är att jag inte kan hantera improvisition. För mycket frihet handlingsförlamar mig snarare än inspirerar mig. Sen är det klart att jag är flexibel, så länge jag har klara direktiv och vet vad jag ska göra och vad som förväntas av mig.


Nå, vi får se hur länge det varar. Chefen lovade att försöka hitta ett uppdrag till mig. På måndag ska jag in till kontoret och hämta ut nya kläder i alla fall. På tisdag morgon ska jag träffa Pelle utanför Volvo och få reda på vart jag ska den dagen.


Innan vi avslutade samtalet få passade jag på att fråga chefen hur det blir med min anställning, med tanke på att jag redan skrivit på papper om uppsägning. Det kan vara trevligt att få veta med säkerhet åt ena eller andra hållet. Är det helt kört med min anställning så måste jag börja söka frenetiskt efter nytt jobb och har jag det kvar så kan jag sluta fila på mitt CV.


Jag fick till svar att det stod i datorn att min anställning skulle avslutas den 21:e februari, men eftersom jag i så fall skulle falla inom återanställningsskyddet så skulle de ju bara behöva anställa mig igen och det var ju onödigt, så hon tog bort min avslutning. :D


Så jag har mitt jobb kvar! En fast anställning! Så skönt! I alla lägen är det ju naturligtvis skönt att ha en trygg anställning, men speciellt nu när vi har köpt hus och har några miljoner att betala av, så känns det gott att veta att vi har två inkomster den närmaste tiden.


Nu när det närmar sig att jag ska börja jobba så måste vi naturligtvis förbereda barnen på förändringarna som blir. Vanja ser fram emot att börja fritids, till största delen för att hon får fler timmar att leka med sina kompisar på skolan, tror jag. Lukas verkar också se fram emot mer tid på förskolan. Han missar ju mycket roligt som de gör efter lunchen, men jag tvivlar på att han har insett att han kommer få väldigt långa dagar på förskolan från och med nästa vecka. Han ser att han missar sagan efter maten och tycker därför att det ska bli kul att få vara där längre. Vi får försöka kompensera på helgerna så mycket vi kan och orkar, men det kommer ju aldrig bli detsamma. För Lilys del så är det värre. Hon gillade förskolan de första dagarna, men nu har hon insett att mamma faktiskt går sin väg och nu har hon börjat bli ledsen när jag lämnar henne. Stackars liten. Det är grymt, men jag kan inte vara hemma längre. Det har vi inte råd med. Det är en av livets hårda läxor, tyvärr, även om det skär i hjärtat på mig att hon ska behöva lära sig såna saker så tidigt. Hon är ju så liten, pluttan. :(


En sak som oroar mig över att börja jobba igen är vädret. Naturligtvis så har vintern kommit nu när det är dags för mig att pendla till Göteborg fem dagar i veckan. Jag har ju bara haft körkort i tre år, och jag har inte supermycket erfarenhet av att köra i snö och is. Nu kommer jag antagligen få hur mycket övning som helst, för den här veckan har snön bara vräkt ner. Jag har inget emot snö, jag gillar snö och vinter, men timingen kunde ju varit bättre.


Nåja. Jag gör väl som vanligt. Jag åker med dubbelt så mycket tid till godo för att vara på den säkra sidan.


Jag avslutar inlägget med saker som jag ser fram emot just nu:


  • Att börja jobba nästa vecka (trots lite magont över bristen på eget uppdrag).
  • Edguys nya album som släpps i april. Förhoppningsvis kommer skivan följas av en turne och nu SKA jag se dem igen. Det spelar ingen roll när spelningen inträffar, jag släpper allt annat för att kunna gå.
  • Releasen av Elder Scrolls Online den 4:e april. Spelet verkar sjukt bra, trots att det är ett onlinespel, som jag annars är lite allergisk mot. Det kommer troligtvis kosta månadsvis, ytterligare en sak som orsakar irritation och klåda hos mig, men jag får väl vika mig. Hoppas bara att jag kommer ha tid att spela också.
  • Avbetalning av första delen på huslånet. Lånet är uppdelat i fyra olika stora delar. Tre delar är bundna, utan möjlighet till extra amortering, men den minsta delen är rörlig och därmed fri att amortera hur mycket man vill på. Banken beräknar att det ska ta oss 8 år att betala av den lilla delen. Jag siktar på två år.
  • Sist, men absolut inte minst, så ser jag fram emot tisdagen efter att jag börjat jobba, alltså den 28:e januari. Då firar jag och Tommy åtta år tillsammans. <3
Av rikku - 8 januari 2014 14:28

Gick till frisören. Kom ut och såg lite annorlunda ut.


   

[Bild]

[Bild]

Av rikku - 6 januari 2014 20:17

Kom på att jag glömt lägga upp lite bilder från strax innan jul som jag hade tänkt göra, men de kommer nu istället.


                           

Presentation

Länkar

Gästbok

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Fråga mig

0 besvarade frågor

Skapa flashcards