Idag fyller min älskade pappa år. Eftersom vi bor så pass långt ifrån så är det hopplöst att försöka hinna dit och gratta honom, så därför skickade jag ett blommogram istället. Förhoppningsvis kommer det hinna fram innan dagen är slut, men man vet ju aldrig med de där blomsterbutikerna. Jag hoppas att han blir glad över dem.

Detta är den tid på året då det inträffar flest födelsedagar i vår familj. Min äldste systerson, min pappa och min sambos lillebror fyller i augusti. I september fyller jag, alla mina tre syskon, min systerdotter, fyra kompisar, två kusiner och min farfars bror.

Om man bortser från jul så är detta i särklass den dyraste tiden på året.

Igår ringde jag prästen som ska förrätta Vanjas dop. Hon vill gärna ha ett dopsamtal med oss innan själva dopet, men kruxet är ju, som vanligt, att vi bor alldeles för långt bort. 50 mil är inte något man åker över en eftermiddag för en timmes samtal. Men. Som tur var så kom prästen på att hon är i Tibro varannan helg, så om vi skulle hälsa på mina föräldrar nån gång där innan dopet så kunde hon bara sticka över lite enkelt så kunde vi ha dopsamtalet hos mina föräldrar.

Perfekt.

Eftersom vi allihop fyller år i september så vore det faktiskt ganska lämpligt om vi åkte ner till min familj och grattade alla. Så lite preliminärt så bestämde vi att vi skulle ha dopsamtalet den söndag då jag fyller år. Sen får jag och Tommy prata igenom om det passar bra då eller inte. Annars får vi ändra datum. I värsta fall kunde vi prata dagen innan dopet, men det vore nog bäst att ha ordnat med allt sådant i god tid.

Hon skulle till och med ta med sig den dopklänning som kyrkan har att låna ut så vi kunde få titta på den. Visst vore det väl trevligt att ha en egen dopklänning, men å andra sidan.. hur ofta använder man ett sådant plagg? Vad är det för mening med att köpa ett plagg för flera hundra kronor och sen kanske använda det 3-4 gånger totalt?

Nej, för min del så gör det inget att vi lånar dopklänning. Den är säkert minst lika fin som någon annan.

Andra saker vi måste fundera på, det är val av texter och psalmer. Men jag skulle tro att prästen kan hjälpa oss med det och säga vad man brukar ha på dop. Jag kan tänka mig att "Tryggare kan ingen vara" är ganska standard och likaså texten om Jesus och barnen. Ni vet, "låt barnen komma till mig" och allt det där. Det känns som typiska dop-saker.

Det blir säkert något sådant.

Jag läste Terri Herrera Erikssons krönika på Aftonbladet (närmare bestämt http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article580985.ab och för övrigt en väldigt rolig och duktig krönikör), om föräldrar som gärna spelar martyrrollen och mest bara klagar. Det fick mig att fundera lite grann.

Är det verkligen så att föräldrar i allmänhet och mammor i synnerlighet, älskar att klaga över hur jobbigt det är att ha barn och hur mycket de saknar sitt tidigare liv?

Jag tror nästan det, faktiskt.

Innan Vanja kom till världen så fick man höra många goda "råd" och en hel hög med skräckexempel på hur det är att vara förälder. Barnen sover aldrig, de skriker mest hela tiden, kolik är närmast att vänta sig, man kommer bli ett nervvrak och främst så kommer man aldrig, aldrig, aldrig mer få göra något som man själv vill, och förresten så kommer man inte ha tid till det.

Huh.

Det blev inte som domedagsprofeterna hade tänkt sig, kan jag ju konstatera. Vanja sover så gott, så. Hela nätterna sover hon, med några få undantag, hon skriker väldigt sällan, som jag ser det, och när hon väl skriker så är det oftast inte så svårt att lista ut vad hon vill. Men det är kanske för att jag går enligt modellen; när barn skriker, testa att ge det mat. Det funkar oftast. Vill hon inte äta, då är nog blöjan blöt. Är det inte något av ovanstående, då är hon bara gossugen och då hjälper det att bara ta upp henne.

Sömn för min del är inget problem, i alla fall inte bristen på den. Snarare tvärtom. Igår exempelvis så sov jag alldeles för länge och belönades med en blixtrande huvudvärk för mitt lyxproblem.

Nervvrak? Inte vad jag kan känna av. Jag vet inte riktigt vad det är i situationen som skulle göra mig till ett nervvrak.

Sen är det ju det där med att "göra vad man vill". Tja, jag vet inte, jag. Jag tycker att jag gör det mesta som jag vill. Visst har man inte riktigt tid att sitta så mycket vid datorn längre som jag gjorde förr, men å andra sidan så finns inte intresset för det heller på samma sätt som innan. Men vi ser mycket på TV, vi spelar mycket spel tillsammans, jag och Tommy. Jag ligger lite efter med läsningen, men det börjar jag ta igen nu. Sist, men inte minst, så pratar jag mycket i telefon med min mamma och min syster. Att ha barn hindrar inte något av det här än så länge.

Så ärligt talat så förstår jag inte vad folk pratar om.

Men det kan vara så att folk förväntar sig att föräldrar ska klaga och som duktiga Svenssons så gör folk det också. Inget ont om Svenssons, jag klassar mig själv som en Svensson och strävar efter att bli ännu mer Svensson, men nog är vi duktiga på att falla till föga för vad vi tror att omgivningen förväntar sig av oss.

Nå. Just den delen av Svensson-mentaliteten får jag underkänt på. Jag har aldrig känt att jag måste göra något för att folk förväntar sig det.

Nej, min syn på föräldraskapet och att ha barn, det är att det är helt underbart. Vanja ger mig så mycket glädje. Jag förstår inte hur jag kunde klara mig utan henne tidigare. Hon är mjuk och gosig, hon skrattar och ler åt de flesta tokigheter man gör. (Finns det något bättre sätt att få vuxna människor att bete sig urfånigt än att skaffa barn?) Det är så mysigt att bara plocka upp henne och gå omkring med henne i famnen och känna närheten. Jag glädjs varje dag åt hennes framsteg och hennes personlighet.

Vissa människor tar droger och dricker alkohol för att få sig ett rus. De borde prova att skaffa barn istället.

Igår såg vi på premiären av det nya lekprogrammet "ID". Det var något vi hade sett fram emot som verkade otroligt roligt, men tyvärr, redan efter den första kvarten var det nära att man sträckte sig efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Inte för att programmet inte var bra eller underhållande, utan för att den kvinnliga deltagaren var otroligt jobbig och skämmig.

Det gick knappt en minut utan att hon klängde på programledaren, klistrade fast sig vid hans arm, kramade om honom och till och med krälade omkring på golvet, frenetiskt greppandes tag om hans ben.

Man undrar vad hon hade tagit.

Otroligt barnslig var hon också. Hon ropade åt personerna som stod på pidestalerna, tiggde och bad om att hon skulle ha rätt och gömde sig, för det mesta bakom programledaren, i väntan på att de skulle avslöja sin rätta identiet.

Man ville bara ge henne en käftsmäll där man satt i soffan.

Som tur var så blev hon klar det här avsnittet, så nästa vecka är det en annan deltagare. Han kan omöjligt vara lika jobbig, så då hoppas jag på att man kan ägna sig mer åt programmet istället för att bli irriterad över deltagaren.

Nog om det.

Vanja växer så det står härliga till. Nu har hon snart vuxit ur alla kläder som har storlek 62 också. Det innebär att vi snart måste köpa kläder till henne. Egna kläder. Som vi själva betalar för. This will be a first.

Hittills så har vi ju fått allting som hon äger och har. Det enda vi köpt själva, det är skötbädden och blöjorna. =) Det finns de som tycker att det måste vara väldigt tråkigt att bara få saker istället för att köpa dem själva, men jag tycker faktiskt att det är skönt att vi har fått så mycket som vi har. Hade vi inte fått allting av snälla släktingar, då hade vi garanterat varit panka nu. Det är ju bara att räkna ut själv vad det kostar att köpa:

• Barnvagn
• Babysitter
• Bilbarnstol
• Gåstol
• Barnstol
• Barnsäng
• Sängkläder
• Sex-sju lådor med barnkläder, varav en del är riktigt fina vinterkläder
• Leksaker
• Babygym
• Skötväska
• En hög små, praktiska handdukar
• En mängd filtar och plädar

Sen, inte att förglömma, så fick jag en del mammakläder också som var väldigt behändiga att ha, inte bara under graviditeten, utan också nu när jag ammar.

Nå, sammanlagt så blir detta många, många tusen kronor. För tusan, bara en barnvagn kostar ju 5-6000. Utan att räkna närmare på det så uppskattar jag det sammanlagda värdet av allting vi har fått till omkring 20 000 kronor, antagligen mer. För dem som har pengar så visst, köp sakerna själva om det stör att få saker, men vi är väldigt tacksamma för allting vi har fått.

Som det är nu så har vi kunnat spara undan pengar istället. Mycket tacksamt.

Vårt mål med sparandet är att kunna spara undan så att vi har minskat vårt underskott med 100 000 inom två år. Det innebär att minska lånet och öka vårt undansparade kapital till ett totalt värde av 100 000. Vår förhoppning är att kunna köpa ett hus inom två år och det skulle underlätta att ha uppnått detta mål för att få ta ett huslån.

Jag skulle tro att vi skulle få ta ett lån i vilket fall som helst. Det gäller bara att prata med dem på banken och visa upp hur ekonomin ser ut, så tror jag att de skulle bevilja oss ett lån, men det är klart att man gärna vill vara på den säkra sidan, och ju mindre lån man har, desto bättre skulle det naturligtvis kännas.

Jag undrar ibland hur vårt framtida hus kommer att se ut. Det måste vara stort och rymligt med en stor trädgård, det vet jag. Jag vill ha många barn och då måste man naturligtvis ha ett hus som rymmer dem alla.

Fastän Vanja inte ens är tre månader än så längtar jag redan efter att bli gravid på nytt. Redan när hon var fem veckor gammal så kände jag ett sug efter fler barn. Vi var på besök i Göteborg och jag åkte spårvagnen in till centrum med Vanja. På väg till stan så såg jag flera kvinnor som gick med både barnvagn och stor mage och självklart också kvinnor med flera barn. Redan då kände jag en stark önskan efter fler barn och gärna så snart som möjligt. :)

Men naturligtvis går det inte så lätt. Min starka övertygelse är att barn ska planeras. Hur mycket jag än vill ha ett till barn NU, på en gång, så är det kanske inte så lämpligt. Lite till måste man nog vänta.

Dagens diskussion på Lunarstorm handlar om unga föräldrar. Personen som skrev inlägget var naturligtvis en sådan ung förälder och hennes ståndpunkt var att även om man är ung, så kan man vara en minst lika bra föräldrer som någon som är 35 när de skaffar barn.

Så långt, allt väl. Det är klart att även unga människor kan vara bra föräldrar och det finns naturligtvis ingen garanti för att man blir en bra föräldrer bara för att man har passerat en viss ålder.

Men. Det här är ett ganska stort "men". Det går inte att förneka att någon som är äldre generellt sett har bättre förutsättningar för att kunna försörja sina barn än vad en tonåring har.

De flesta 15-16-åringar planerar inte att skaffa barn. Det händer, visst, och vill man behålla barnet så ska man naturligtvis göra så gott man kan och få allt stöd man kan få från sin omgivning. Ingen blir bättre föräldrer av att konstant bli kritiserad för sitt val att behålla barnet. Inte heller ökar självkänslan av att få höra att man inget kan och inget man gör duger.

Men dessa 15-16-åringar, även om de har sina föräldrars och sin omgivnings moraliska stöd, kan inte själva försörja sina barn. De får bo hemma hos mamma och pappa och förlita sig på att de hjälper till att skaffa allt vad barnet behöver. Det är främst detta som skiljer tonårsföräldrarna från de "äldre" som skaffar barn. Vuxna människor har, för det mesta, en egen inkomst med vilken de kan betala räkningar, hyra för en lägenhet eller till och med egen villa, blöjor, kläder och allt annat som barnet och föräldrarna behöver.

Genom denna ekonomiska trygghet, oavsett hur stor eller liten inkomst man har, så tror jag att man kan förse ett barn med mycket bättre förutsättningar än vad en tonårsförälder kan. Självklart är inte pengar och materiella saker allt här i världen, men ett barn mår nog ganska garanterat bättre av att mamma och pappa själva har råd att köpa blöjor och inte behöver förlita sig på andra människors välvilja. Genom att föräldrarna är trygga i sig själva, både till kropp, sinne och när det gäller familjens ekonomi, så får barnet en extra trygghet under barndomen. Sen spelar det ingen roll för barnet om föräldrarna köper märkeskläder eller begagnade second hand-kläder, det viktiga är att familjen kan ta hand om sig själv.

Men en annan sak som jag tror är viktig, det är att barnet är planerat. Kanske inte så mycket för barnets skull, för det är klart att föräldrarna älskar ett oplanerat barn lika mycket som ett planerat, men för föräldrarnas skull. Det är nog mycket enklare att hantera situationen om man är förberedd på den och inställd på att den ska uppstå.

Här tror jag att det uppstår en stor skillnad mellan tonårsföräldrar och vuxna föräldrar.

Som jag tidigare sa så planerar antagligen inte 15-åringar att skaffa barn. De är helt oförberedda på att helt plötsligt sitta med ett litet barn att ta hand om och omställningen för en tonåring, som kanske är som bäst uppe i att gå ut med kompisar och festa, till att sitta hemma och amma, byta blöjor och torka spyor, kan visa sig bli för mycket.

Självklart finns det också många som klarar av den här omställningen galant, tonårsförälder eller inte, men risken för att det ska gå illa, är mycket större för de unga föräldrarna än de vuxna.

Sedan tillkommer ju problemet med utbildning.

Är man bara 15-16 år när man blir förälder så uppstår vissa hinder för att gå klart skolan i den takt som det var tänkt från början. Man kan naturligtvis läsa in gymnasiet och allt annat man har tänkt plugga senare, men risken finns att det där "senare", aldrig kommer. Det kommer alltid något annat i vägen, något som måste ordnas först, något som är viktigare för tillfället.

Som de flesta vet så kommer man inte så långt i arbetslivet utan utbildning. Man kan självklart få ett jobb, men oftast inte något välbetalt sådant.

Nå. Tillbaka till hon som skrev inlägget på Lunarstorm.

När man tittade i hennes gästbok på folks kommentarer om inlägget, så noterade man omedelbart två saker.

1) De flesta som skrev till henne att hennes inlägg var bra, var omkring 14-18 år.

2) De som tyckte att hon hade fel på ett eller annat sätt, bemöttes på ett väldigt aggressivt sätt.

Detta fick i alla fall mig att bli väldigt skeptisk till tjejen. Jag kan förstå att man inte blir så glad över kritik till sina val i livet, men ärligt talat så är det det minsta man kan förvänta sig när man skriver ett inlägg som läses av omkring 20-30 000 personer. En av anledningarna till att folk skriver de där inläggen är för övrigt bara att få en massa gästboksinlägg. Men hur som helst. Kritik är en förutsägbar effekt av att skriva ett sådant offentligt inlägg och det minsta man kan göra är att svara på den på ett konstruktivt sätt. Förklara, belys, utveckla. Att attackera kritikerna är visserligen ett sätt att handskas med kritiken, men det ger ett väldigt oseriöst intryck.

Att det sedan är mest barn som tycker att det hon säger är bra, säger också något om vad erfarenhet och mognad kan lära människor. Det handlar inte om att barn har fel i vad de tycker, inte i sig, men de har inte tillräckligt stor insyn i det verkliga livet för att kunna förstå fullt ut vad konsekvenserna av en del handlingar blir.

De flesta skulle säga att långsinthet inte är något bra och jag kan väl hålla med dem, egentligen. Men det ändrar inte det faktum att jag själv är otroligt långsint och jag skulle aldrig få för mig att göra något för att försöka ändra på det. Jag vet själv med mig att när jag blir arg, och har goda grunder till det, då förblir jag oftast arg på den personen oavsett hur lång tid som har gått. Det kan till och med gå så långt att jag förblir arg långt efter att jag har glömt varför jag blev arg till en början med. Men i gengäld så tar det oftast ganska lång tid att göra mig riktigt arg, så det uppväger väl på sätt och vis min långvariga ilska efteråt.

Igår pratade jag med en gammal klasskamrat för första gången på tre år. När vi gick i lekis och lågstadiet så var vi bästa vänner, men med tiden så växte vi ifrån varandra. Hon hittade andra kompisar med gemensamt intresse för hästar, något som jag aldrig har haft, och efter mellanstadiet så pratade vi knappt alls längre. Inte för att vi var osams eller något sådant, utan helt enkelt för att vi inte hade något gemensamt längre.

Senast jag såg och pratade med henne var på vår återförening med mellanstadieklassen. Den återföreningen var.. trevlig. Inte alls som jag hade förväntat mig, faktiskt. Men sedan den återträffen så har det hänt en hel del, så vi pratade faktiskt ganska länge igår. Vi frågade varandra vad vi gjorde nu, var vi bodde, vad vi hade hittat på de senaste åren, vilka vi var ihop med och så vidare. Men medan vi pratade så kom ett annat ämne upp.

Mitt hatobjekt nummer ett.

Hon delar förnamn med min barndomsvän, men det är också allt de delar. Min klasskamrat berättade att när detta hatobjekt dricker alkohol så börjar hon hota med att ta livet av sig. Så tråkigt, tyckte jag, att hon bara hotar med det.

För min del så får hon hemskt gärna befria jorden från hennes närvaro. Jag önskar att det hade varit hon som drabbades av cancer istället för min vän som gick bort nu i sommar..

Elaka tankar, jag vet, men jag tål verkligen inte den personen.

Efter vad hon gjorde mot mig så har jag faktiskt fog för mitt hat.

Det är nu sju år sedan, men mitt hat och min avsky mot henne har inte minskat det minsta. Jag svor då på att jag inte skulle prata med henne igen på minst tio år och trots att hon var med på klassåterföreningen för tre år sen så har jag inte brutit mitt löfte. Inte ett ord har jag sagt till henne och det är inte det minsta svårt för mig att fortsätta hålla mitt löfte. Antagligen lär jag inte prata med henne ens när det har gått tio år.

Nog om det.

För ett tag sen fick jag veta från en annan vän till mig att regeringen, denna underbara, trevliga och samhällsvänliga samling människor, har beslutat att det numera ska räknas dagar från A-kassedagarna även när man praktiserar. Det innebär att det inte finns något sätt att förlänga sin period om man inte hittar ett jobb, vilket, i dagens samhälle, faktiskt inte är det lättaste, även om regeringen tror detta.

Då undrar jag förstås, vad har denna sympatiska regering tänkt att man ska göra efter att de trehundra dagarna har gått ut? Det är många som inte hittar ett jobb på trehundra dagar även om det finns gott om folk (som redan har jobb och aldrig har varit arbetslösa) som menar på att alla kan hitta ett jobb på den tiden.

Är det tänkt att folk ska tvingas gå till soc och tigga pengar efter att perioden har gått ut? Finns det så gott om pengar till socialen att de måste tvinga folk att ta socialbidrag? Det är ju lustigt att nu när A-kassan är så överfinansierad, då ska mindre pengar betalas ut från den och istället ska folk tvingas till soc eller kanske någon annan instutition för att överleva.

Usch. Jag lider verkligen med de som är arbetslösa just nu. Själv var jag arbetslös i två år innan jag hittade mitt nuvarande jobb. Två år, visserligen med tid för praktik, en utbildning på Lernia och sommarjobb, men det är ändå två år utan en fast anställning. Med de nya reglerna så hade jag aldrig klarat det. Som det var då så sparade jag ju A-kassedagar genom främst utbildningen, som var på ett halvår, men även några månader på praktik och sommarjobb.

Med de nya reglerna så spelar det ju ingen roll om folk hittar en praktikplats eller inte. De sparar inte in några dagar från A-kassan, utan får istället jobba lika mycket som de som är anställda på praktikplatsen, men får inte ut samma pengar för arbetet de lägger ner. För dem som bara har ALFA-kassa så kan det innebära att de utför ett jobb som är värt 10 000 och får ut 4-5000 kronor. Hur ska detta uppmuntra folk att söka praktikplatser och försöka komma in på arbetsmarknaden?

Det känns som att det är någon som inte riktigt har tänkt till..

Men samtidigt så är ju knappast borgarna kända för att vara på de svagas sida, trots att det är vad de gick ut med i valet och propagerade för. Sorgligt nog så gick ju folk på det.

"ALLA ska få tusen kronor mer att leva för!"

Var är de tusen kronorna? Vad jag har sett så har jag fått kanske 2-300 kronor mindre i skatt, men i gengäld så har jag samma summa extra på min A-kasseavgift. Jag får banne mig inte några tusen kronor extra att spendera. Sedan har jag i och för sig hört att de, efter valet, ändrade sig. De där tusen kronorna gällde visst om man var två personer med specifika jobb. Då skulle man sammanlagt få tusen kronor mer. Men antagligen får de där personerna lägga de tusen kronorna på sin ökade A-kassa också.

Jag sätter mitt hopp till att de inte hinner förstöra mer innan deras period är slut. Det är nog ingen som är dum nog att rösta på dem vid nästa val. Det vill säga, ingen som inte brukar rösta på dem, såklart.

Jag vill verkligen inte att min dotter ska behöva växa upp i ett borgerligt Sverige.

Hmm.. det känns lite konstigt det här, måste jag säga. Jag har aldrig tidigare skrivit ett dagboksinlägg på något annat ställe än Lunar tidigare, så det här känns lite underligt. Men eftersom jag tydligen har fattat beslutet att använda den här sidan som min nya allt-i-allo-sida, så måste jag ju börja någonstans någongång.

Självklart, med min vanliga otur, så gick det första jag skrev förlorat eftersom min dator fick för sig att stänga ner explorer utan förvarning, men jag ska göra mitt bästa för att återskapa det jag hade skrivit.

Jag förväntar mig i och för sig inte att någon ska läsa min dagbok här, inte till en början med i alla fall. Mina trogna läsare finns på Lunar och jag tror inte att de kommer börja läsa här istället. Men förhoppningsvis så kommer jag få nya läsare.

Jag fick reda på idag att datumet för Vanjas dop är bestämt nu. I mitten på oktober är det dags för det lilla knyttet att få sitt namn officiellt. Tommys mamma har pratat med prästen idag, så nu har vi ett datum att se fram emot. Anledningen till att Tommys mamma har pratat med prästen istället för att vi själva gjorde det, det är att Vanja ska döpas i Göteborg och inte här.

Jag har funderat lite över dop i allmänhet. Utan att jag kan förklara med några bra argument så vill jag att Vanja ska döpas. Enda anledningarna jag har är att jag tycker att det är en fin ceremoni och att det är ett perfekt tillfälle för våra familjer att träffas och umgås lite.

Såvitt jag minns så har jag bara varit på ett enda dop och det var för femton år sedan då min äldste systerson döptes. (De andra två syskonbarnen är inte döpta.) Jag vet egentligen inget om vad man gör på ett dop. Vad som sägs, vad som görs, om något tal ska hållas eller annat. Men jag är säker på att vi kommer få all information från prästen i god tid. :)

Vi har funderat lite på vilka vi ska be vara gudföräldrar. Egentligen tycker jag att det bara finns ett bra alternativ men vi ska fundera lite till innan vi frågar folk. En bra fråga är om gudföräldrar fyller någon funktion numera. Jag vill få det till att gudföräldrar får förmyndarskap över barnen om det händer föräldrarna något, men Tommy trodde inte att de hade någon juridisk giltighet.

En annan sak att fundera på, det är vilka man ska bjuda och vilka som kan tänkas komma. Mormor och morfar är det väl knappast någon mening med att bjuda, men man får väl fråga dem av ren artighet. Om inte annat så är det väl kul att höra vilken ursäkt de kommer med för att inte komma. Antagligen blir det väl det gamla vanliga..

"Det är för långt."

Konstigt nog så är det aldrig för långt när det gäller mina kusiner. Det är bara när det gäller mig och mina syskon som det är "för långt". De har till och med varit och hälsat på min kusin som bor i USA, men aldrig har de hälsat på mig här eller min syster i Göteborg.

För att det är för långt.

Oh well. Vi har ju alltid vetat att mormor och morfar inte prioriterar oss syskon. Vi har alltid var längst ner på skalan, så jag skulle bli mycket förvånad om de tog sig till Vanjas dop. Enda sättet de skulle kunna vara med på hennes dop, det vore nog om vi hade det hemma hos dem. Antagligen inte ens då för att det skulle bli för jobbigt med allt folk.

Nåväl. Vi var i alla fall där i början på sommaren, så de har fått träffa Vanja en gång i alla fall. Troligtvis så kommer det inte bli så många fler gånger. Vi är på besök en gång om året, ungefär, och de besöker oss.. aldrig.

I övrigt så kommer vi naturligtvis bjuda närmaste familjen. Syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar. Mina kompisar A, Y och Å är också bjudna, men sedan vet jag inte. Har man otur så tar folk illa upp för att man inte har bjudit dem, men å andra sidan så vill vi hålla det ganska litet och personligt. Svår balansgång, det där.