Igår började jag skriva ett inlägg som jag raderade. Det handlade om en otroligt löjlig diskussion på föräldraforumet som hade pågått i två dagar, och jag tänkte kommentera den diskussionen, men så kom jag på att diskussionen inte blir mindre löjlig bara för att jag gör ett bidrag till den, så jag tog bort allt jag hade skrivit.

Det var bara fånigt ändå.

En annan sak som är löjlig, men som jag tänker kommentera, det är den här bloggen. Inte bloggen i sig, för den tycker jag faktiskt är bra, även om jag, som många andra, kan tycka att hon borde testa i ett par månader istället för en bättre effekt, men å andra sidan så har hon faktiskt levt på socialbidrag tidigare i livet, så hon vet ändå hur det är sen tidigare. Det löjliga i historien är som sagt inte själva bloggen, utan kommentarerna till den. Folk tävlar i vem som har det värst, den som lever på socialbidrag, den som lever på a-kassa eller den som lever som student. De tävlar i vem som kan snåla bäst, vem som får pengarna att räcka längst, vem som kan spara trots extremt låga inkomster och jag vill bara kräkas på dem. Det finns dessutom de som gnäller över de som har socialbidrag och menar på att det är för lätt, att de får för mycket pengar, att folk faktiskt vill leva så. Dem vill jag kräkas på ännu mer.

Bloggen är ganska fasansväckande. Inte i sig. Inte i den rena faktan, svart på vitt, hur mycket man har att leva på som socialbidragstagare, utan i mentaliteten som blottläggs via kommentarerna.

Det solidariska samhället finns inte mer.

Samhället där folk organiserade sig fackligt för att eliminera risken att arbetare ställdes mot arbetare. Samhället där folk kämpade för lika rösträtt. Samhället där folk strävade mot en bättre framtid, inte enbart för sig själv, utan för befolkningen i stort.

Allt det är borta. Det som finns kvar, det är förakt, kannibalism, den starkastes överlevnad. All barlast kastas överbord och det är bara de starka, de friska, de lyckligt lottade som får vara kvar på skeppet.

Inte ens de fattiga kan stå enade. De fattiga käbblar om vem som har det värst. De fattiga hånar varandras svagheter och menar på att om de klarar sig på den eller den summan, då borde alla andra klara sig utan problem på den summa de har. Ingen hänsyn tas till att alla är individer, att  folk kan ha problem som gör att de inte klarar av allt som "alla" andra klarar.

Det spottas, det hånas, det nedvärderas och jag blir sjuk i själen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...