Jaha. Så är man sjuk då. Igen. Eller ja, fortfarande får man väl snarare säga. Jag skrev ju i förra inlägget om att jag inte var frisk än. Det började i början på förra veckan, blev sämre, blev bättre och på måndagen jobbade jag igen, trots att jag fortfarande var förkyld, svullen i halsen och hade ont.

Det skulle jag antagligen inte ha gjort.

Från måndagen så gick det bara nedför igen. Jag blev sämre och sämre, men kämpade på. På onsdagen började jag få ont i rygg och nacke också, men jag fick en Panodil av chefen och bet ihop. Jäkligt dumt, antagligen. Torsdagen vaknade jag och hade enormt ont i rygg och nacke. Vi skulle ju åkt till mina föräldrar, jag och barnen, men eftersom jag hade ont och kände mig väldigt stel så bedömde jag att jag aldrig skulle klara av att köra 20-25 mil på ett tryggt och säkert sätt. Jag ringde runt till folk och sa att vi fick skjuta på det en dag, åtminstone.

Nacken, där den mesta av smärtan sitter, blev bara värre och värre. Natten som kom blev hemsk. Hur jag än låg så hade jag ont och jag fick noll och nada sömn. På morgonen, alltså idag, så ringde jag till vårdcentralen och lyckades faktiskt få både en telefontid och en besökstid. (Kors i taket!) Men tanten jag pratade med i telefonen hade lite svårt att förstå vad jag sa, kände jag. Jag berättade hela historien med hur det började med lite snuva och halsont och hur jag nu hade sjujävulskt ont i rygg och nacke. Hennes respons blev: "Så det är halsen du har mest ont av?" Eh, nej, nacke och rygg sa jag ju. Vi körde symptomen en vända till och hon vidhöll vid att det var halsen jag ville söka för. Men suck! Jaja, skicka mig till nån som tittar mig i halsen då, för guds skull (men det är fortfarande nacken som gör ont..). Så jag fick en tid hos en sköterska som tittade mig i halsen, tog ett halsprov och konstaterade att jag inte hade några bakterier i halsen. Happ. Men ryggen och nacken då? Som tur var så tittade hon efter om det fanns några läkartider och tack och lov! Det fanns en kvar. EN! tid kvar. Så den tog jag snabbare än blixten, såklart.

Jag fick gå hem och vänta några timmar innan det blev dags att återvända för att träffa farbror doktorn. När jag kom dit och berättade hela storyn för läkaren så blev han förbryllad. Det var som att inget hörde ihop, liksom. Han kände på min nacke och rygg där smärtan sitter, och.. inget. Jag kände ingen smärta när han tryckte på områdena, vilket jag borde ha gjort om det hade varit en inflammation, exempelvis. Jag förklarade hur smärtan agerade, att det var två olika typer. Dels har vi smärtan som kommer när jag hostar, nyser, sväljer och så vidare. Den utgår från en av nackkotorna, vandrar ner i ryggraden och sprider sig ut över skuldrorna. Sen har vi den huggande smärtan som helt enkelt hugger tag i nacken och stannar ett par sekunder. Väldigt obehagligt.

Doktorn såg än mer förbryllad ut och skickade iväg mig till labbet för att ta något han kallade för "snabbsänka". När provet kom tillbaka blev han inte mycket klokare. Värdena var förhöjda, men inte tillräckligt höga för att det skulle visa på en infektion eller inflammation. Så.. vad värdena berättade var väl i princip att jag är inte frisk, men inte jättesjuk heller. Bara.. lite sjuk med mycket ont. Typ.

Så jag gick hem från läkaren utan att få reda på vad det egentligen är för fel på mig. Jag ska inte anstränga ryggen, så han sjukskrev mig hela nästa vecka (där fick jag för att jag kämpade igenom mig den här veckan för att inte behöva vara hemma mer), jag får äta Alvedon, duscha varmt och lite andra såna huskurer, men i princip ska jag bara ta det lugnt och vänta på att det går över. :|

Vi får hoppas att det går över snabbt, helt enkelt, får så här ont orkar jag inte ha.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...