Okej, jag är ju, som bekant, ett kontrollfreak när det gäller ekonomi. Inte nog med att jag gör upp budgetar och avbetalningskalkyler, ritar upp kolumner för flera år fram i tiden och gör mitt bästa för att förutsäga både utgifter och inkomster under längre tid än vad som strängt taget är möjligt, jag läser dessutom alla möjliga artiklar i tidningarna som handlar om ekonomi.

Idag är inget undantag. Jag läser i Aftonbladet om hur bråk om pengar är en vanlig orsak till skiljsmässa och uppbrott. Artikeln tar upp vanliga anledningar till att ekonomin blir något man bråkar om, följt av små tips på hur man undviker att bråka om pengar och istället komma överens.

Visst, jättebra. Det är toppen att folk får lite tips på hur de ska komma fram till en gemensam grund att stå på när det gäller familjens ekonomi. Det finns bara ett litet problem, tycker jag. Hela artikeln, inklusive tipsen i slutet, förutsätter att man har separat ekonomi. De är helt inriktade på det. Ingenstans andas ett ord om att man faktiskt kan ha gemensam ekonomi. Jo, visst, de föreslår att man ska ha ett gemensamt konto att sätta undan pengar till för räkningar och så, men inte att ekonomin ska vara gemensam. De tar upp saker som att "den som tjänar minst kan känna sig underlägsen" och att man "måste acceptera att man har olika förmåga att bidra", etc.

Eh.. vad sägs om tanken "alla pengar är våra pengar"? Är den helt världsfrämmande, verkligen? Tommy och jag har kört på det från dag 1. Så fort vi flyttade ihop så fanns inget "hans pengar" eller "mina pengar". Det var "våra pengar" som vi gemensamt använde för att betala för boende, mat och allt annat. Vi har aldrig haft en tanke på vem som tjänar mest eller minst eller att den ena eller andra ska bidra med mer eller mindre till räkningarna.

Jag har förstått att det är många som har det på det sättet, men jag har, trots att jag har försökt, aldrig lyckats förstå vare sig varför eller hur. Varför är nog det största mysteriet för mig.

Vi är en familj. En enhet. Vi strävar mot samma mål. Varför skulle vi då envist dela upp pengarna i "mina" och "dina"? Handlar det om tillit? Litar man inte på att den andra inte ska bränna alla pengarna på skräp? Handlar det om avundsjuka? Om ett behov av frihet?

Jag vet inte. Jag har aldrig förstått det och ingen har kunnat förklara det för mig på ett vettigt sätt. Det närmaste jag har kommit till en förklaring är att en del vill kunna spendera sina pengar på vad de vill utan att den andre lägger sig i. Men om ens partner nu är så missunnsam, vill man verkligen vara ihop med den personen då?

Nu har varken Tommy eller jag några dyra fritidsintressen, men skulle någon av oss vilja lägga en större summa pengar på något nöje, då pratar vi igenom det, kollar om vi har råd och sen bestämmer vi oss tillsammans. Mindre utgifter behöver vi såklart inte diskutera. Vi har båda sunda inställningar till pengar och litar på varandra. Att vi diskuterar större inköp handlar om respekt, inte om misstro. Dessutom är det ju hela familjen det handlar om.

Men trots att jag själv tycker att gemensam ekonomi är det absolut bästa sättet så verkar vi ganska ensamma om att göra så. Man kan i alla fall lätt tro det när man läser runt på nätet.

Nåja. Huvudsaken är väl att hitta ett sätt som funkar för var och en, och detta sättet funkar för oss. Jag skulle ärligt talat inte klara av att göra på det andra sättet. Det hade varit alldeles för krångligt. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...