Stackars Vanja och Lily! Mitt hjärta blöder för dem. Vattkoppor är en jobbig sjukdom, kan jag konstatera. Jag tyckte att Lukas hade det jobbigt, men det visar sig att han hade det ganska lindrigt. Både Vanja och Lily har fullt med koppor i ansiktet och i hårbotten. Med Vanja kan man ju i alla fall resonera och förklara varför hon inte får klia sig, oavsett hur mycket klåda hon har och vi kan smörja in henne på exakt de ställen som kliar mest. Men det kan vi ju inte göra med Lily eftersom hon inte kan tala om för oss var det kliar, när det kliar och om hon har ont någonstans. Vi får helt enkelt chansa och smörja in henne med jämna mellanrum och hoppas på att det hjälper. Vi ger både Vanja och Lily medicin också, det gjorde vi inte med Lukas, för han behövde det inte. Men vi har dragit på oss någon extra sjukdom också med halsont och huvudvärk som främsta attribut, så de får Alvedon och en allergimedicin som BVC skrev ut. Allergimedicinen får de bara en gång per dag, så vi ger den i samband med att de ska sova så att klådan lättar när de försöker somna.

Både Lily och Vanja vaknade precis. Vanja hade drömt en mardröm och hade jätteont i halsen, så hon fick komma upp och äta lite glass. Är man sjuk så är man, och då får man göra sådant man inte får annars. Lily vaknade också och Tommy bar ner henne med. När jag hade lagt Vanja igen så skulle jag bära upp Lily och jag höll på att bränna mig på henne, så varm var hon! Jag var tvungen att ta tempen på henne och termometern visade på 39.3 grader! Jösses! Ja, inte undra på att hon brändes, stackarn. :/ Det var ju bara att ta fram Alvedon och vatten och försöka få i henne medicinen. Hon grimaserade en hel del, men jag tror all medicin gick ner. Däremot var det svårt att få i henne vattnet. Hon ville inte dricka alls, och man vill ju inte gärna hålla fast henne och tvinga i henne. Jag lyckades droppa i lite vatten i henne mun som hon fick i sig, men det var inte på långa vägar så mycket som jag hade velat att hon drack.

Så nu lär jag väl inte sova i natt av ren oro, skulle jag tro. Inte för att jag får sova särskilt mycket i vanliga fall, och nu när barnen är sjuka så blir det, hur otroligt det än låter, än mindre sömn. Idag fick jag sova lite på morgonen i alla fall medan Tommy gick upp med barnen. Ett par timmar blev det nog i alla fall, vilket är bättre än inget.

Men lite skrämmande börjar det bli, det här med sömnbristen. Jag har seriöst vaknat på morgonen och varit fullt medveten om att jag har varit uppe ett antal gånger på natten, men utan att kunna komma ihåg vad jag gjorde uppe. I början på veckan så var jag helt borta. Jag gick och lade mig samtidigt som jag lade Lily och tog mig knappt upp när det var dags att hämta barnen på skolan. Det var väldigt läskigt.

Förhoppningsvis kommer barnen snart sova hela nätter och därmed kan också jag få sova hela nätter igen. Man förstod inte hur mycket sömnen gjorde innan man förlorade den. Men det är ju en uråldrig insikt.