Usch, jag läste en så förfärlig dikt på Facebook. Tårarna bara rinner. Jag hoppas det är okej att jag kopierar den här:

"Mitt namn är Klara, jag är runt tre.
Mina ögon är svullna, jag kan inte se.

Jag måste varit dum,  jag måste gjort nåt dåligt
Vad kunde annars gjort min pappa så arg?

Jag önskar jag vore bättre, jag önskar jag inte var så ful.
Då kanske min mamma skulle ändå vilja krama mig.

Jag får inte prata alls
Jag får inte göra något fel
Annars är jag inlåst hela dagen lång.

När jag är vaken är jag helt ensam.
det är mörkt i huset
Mina föräldrar är inte hemma.

När min mamma kommer hem ska jag försöka vara snäll
Kanske behöver jag inte gömma mig ikväll.

Inte ett ljud!
Jag hör en bil.
Det är pappa, han är tillbaka från kvarterskrogen.

Jag hör honom svära, han ropar mitt namn.
Jag trycker mig mot den kalla väggen.

Jag försöker dölja mig från hans onda ögon.
Jag är så rädd nu, så börjar jag gråta.

Han hittar mig gråtande ...
Skriker fula ord ...
Han säger att det mitt fel, att han kämpar på jobbet.

Han slår mig och träffar mig och skriker mer på mig
Jag blir äntligen fri och springer mot dörren.

Han har redan låst den,
jag börjar gråta.
Han tar mig och kastar mig mot den hårda väggen.

Jag faller på golvet med mina ben nästan brutna.
Min pappa fortsätter med fler fula ord.

"Förlåt!", Skriker jag
men nu är det alldeles för sent.
Hans ansikte har formats till ofattbart hat.

Den värken och smärtan igen,
och igen ...
"Oh snälla Gud, förbarma dig.
Snälla låt det ta slut!"

Det ringer på dörren, han stannar slutligen för att öppna den,
medan jag ligger där orörlig, utbredd på golvet.

Mitt namn är Klara
och jag är tre.
Ikväll mördade min pappa mig."

Nå, bröd är det ju visserligen, men ändå. Håller på och bakar limpor igen. Jag funderar på om jag ska orka baka brödkakor också, men jag vet inte än. Jag behöver kanske åka iväg och handla också, så jag får se vad som blir gjort.

Jag vill testa att baka frallor, så därför måste jag eventuellt iväg och handla. Jag har ju inte allt som behövs för att göra frallor och sen finns det väl en del annat som skulle behöva fyllas på. Mjölk går ju åt i en rasande fart här hemma, exempelvis. Ska jag dessutom baka på mjölk så går det ju åt ännu fortare.. (Jag vet, man kan baka på vatten också, men det blir ju godare på mjölk).

I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska göra här hemma idag under min lediga tid. Städa eventuellt, men det är ju så evinnerligt tråkigt, så jag kanske skjuter på det tills imorgon. Jag är ju "ledig" då också.

Jag var ju hos läkaren igår med Vanja. Läkaren trodde att hon har förkylningsastma, så hon har fått pulmikort och airomir att andas in. Jag känner mig lite tveksam. Jag menar, astma? Har man inte svårt att andas och sånt då? Det har ju inte Vanja. Hon har bara en hemsk hosta som inte vill ge med sig. Men jaja. Vi testar detta och ser vart det leder.

På jobbfronten så händer det inte mycket. Jag söker och söker, men har ännu inte ens fått komma till någon intervju. Jag hittar visserligen många jobb som verkar jätteroliga, intressanta och spännande och jag försöker verkligen förmedla detta i mina ansökningar, men jag vet inte om jag lyckas. Men jag ska inte ge upp. Förr eller senare kommer just mitt jobb höra av sig och vilja ha mig och då är jag redo! :)

Jag ringde först Sjukvårdsupplysningen angående Vanjas hosta och hon tyckte att vi borde kontakta vårdcentralen så en läkare fick lyssna på hennes lungor och luftvägar och eventuellt få någon slemlösande medicin mot hostan. Så jag ringde till vårdcentralen också och fick en tid i eftermiddag. Klockan 13.20 ska vi få träffa nån läkare och förhoppningsvis får vi ett slut på det här hostandet snart. Hon hostar ju både dag och natt och det har pågått i snart en månad nu.

Det är väl det som är nackdelen med förskola, antar jag. Så snart barnen är inskolade så blir de sjuka. Men jag hoppas det går över snart.

På tal om annat så upptäckte jag idag att Lukas har fyra nya tänder på gång! Två på vardera sida i överkäken, så snart har han tolv tänder istället för bara åtta. Han verkar ha himla bråttom med sina tänder, den gossen. Vanja fick tänder för det mesta en och en, men Lukas tar så många han kan på en gång. :) Först fick han ju en tand, sen två till och sen fem på en gång, och nu är det fyra till på väg.

Den gossen har bråttom med nästan allt han ska göra. :)

I helgen har vi varit bortresta till mina hemtrakter. Meningen var att vi skulle gratta Åsa, som fyllde år i mitten på april, och Yennys son som fyllde tre i slutet på april. Vi skulle även passa på att gratta Vanja, när vi ändå var hemma, men så blev det inte. Yenny med familj låg i magsjuka och då träffades vi inte. Jag lämnade Olofs present hemma hos Åsa, så jag får meddela Yenny att den finns där (dock inte inslagen, så jag får skämmas lite, men jag hann inte slå in den). Det är ju lättare för Yenny att gå över till Åsa och hämta Olofs present än att de ska vänta på att vi kommer förbi nästa gång.

Så det blev inte att vi träffade Yenny med familj alls den här gången. Därmed blev ju inte Vanja grattad heller, men hon fyller ju inte riktigt än heller. Det är 2.5 veckor kvar och jag har ingen aning om vad vi ska köpa till henne. Några uppslag har jag ju förstås, men inget är bestämt åt något håll.

Helgen blev ganska händelselös. Vi kom på fredag kväll, lagom till att barnen skulle i säng. På lördagen var farmor och farfar på besök och vi umgicks allihop. Sen skulle pappa iväg och jobba och brorsan skulle också iväg och helt plötsligt var vi ensamma kvar och skulle laga middag. Happ, säger man då.

Både pappa och bror kom hem runt kvart i tolv på natten och strax därefter gick vi och lade oss. Idag åkte vi tidigt (hann i alla fall säga god morgon till pappa innan vi åkte) till Åsa och grattade henne långt i efterskott. Därefter åkte vi hemåt och var hemma i Alingsås igen vid ett-tiden.

Så sammanfattningsvis har helgen rusat förbi och vi har egentligen inte gjort något. Eller jo, pappa och Tommy har faktiskt fixat lite med bilen. Vi har haft problem med bromsarna. Igen. Men det ska väl vara åtgärdat nu. Får vi hoppas. Det är mycket strul med bromsarna på bilen, tycker jag. Men så blir det väl när man har en så pass gammal bil som vi har.

Hur som haver. Egentligen borde jag ha bakat bröd idag, för vi har bara en limpa kvar, men jag orkar inte riktigt. Jag får göra det imorgon istället.

En annan sak jag ska göra imorgon är att ringa till antingen vårdcentralen eller sjukvårdsupplysningen angående Vanja. Hon har en envis hosta som vägrar ge med sig. Hon har hostat i snart tre veckor och verkar inte bli bättre. Jag börjar bli orolig. Kanske får vi komma in till vårdcentralen så hon får någon medicin som får den att släppa. Det är otäckt att hon ska hosta så mycket och hostan stör henne på nätterna. Så kan vi ju inte ha det. Får hoppas jag får prata med någon vettig imorgon bara.

Nu ska jag avsluta det här fluminlägget för ögonen går redan i kors på mig. Tankarna känns inte helt sammanhängande. Nå. Imorgon är det ny dag och ny vecka, vilket ger nya tag!

Ja, för barnen i alla fall. Nu har de snart gjort klart sin vecka hos dagbarnmamman. Jag har förberett allt för att hämta dem redan. Väskan med snuttefiltar och gosedjur är packad och vällingen står färdigblandad i kylen. Det är synd att Lukas inte pratar än, för jag skulle så gärna vilja fråga honom hur han mår och vad han tycker om att vara hos dagbarnmamman.

Vanja trivs ju. Hon har hittat lekkamrater och kan ju prata med dem också. För henne är det ju så mycket lättare. Jag hoppas Lukas finner tröst i att hon är där med honom i alla fall, även om jag försvinner.

Om jag bara kunde få honom att förstå! Förstå att jag kommer tillbaka och hämtar dem och jag älskar honom jättemycket och tänker på honom och Vanja hela tiden medans de är borta.

Livet är grymt ibland. Samhället är grymt. Det är inte rätt att tvinga så små barn att separera från sina föräldrar. Det är inte rätt.

Stackars lilleman! Han lider så hemskt av separationsångest just nu. I natt vaknade han vid två och var så ledsen, så ledsen. Jag fick ta med honom in i vår säng och gosa med honom en bra stund innan han lugnade ner sig. Han kramade om mig så hårt, så hårt och det kändes som att han var rädd att jag skulle försvinna om han släppte taget. Vilket förstås är helt korrekt eftersom det är vad som händer på morgonen hos dagbarnmamman.

Idag började han gråta redan innan dagbarnmamman hade öppnat dörren. Han visste förstås vad som väntade. När dörren öppnas och ytterkläderna är av, då försvinner mamma. Klart han är rädd.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; han är för liten! Han behöver mig! Han behöver inte andra barn att leka med. Inte nu. Han behöver få vara med mamma och pappa, inte andra barn.

Men vad kan jag göra? Det är så här samhället är uppbyggt och vill vi ha mat på bordet och tak över huvudet så måste vi följa reglerna.

Men det gör mig ont att se honom så ledsen.

Idag gick det bättre efter hämtningen. Jag var förutseende nog att ta med mig barnens snuttefiltar och var sitt gosedjur till dagbarnmamman och det underlättade nog en del.

Lukas skrek när jag ringde på dörren, det hördes tydligt, men dagbarnmamman påstod att han precis hade börjat skrika för att han inte fick fortsätta leka (eftersom de skulle öppna dörren för mig). Inte alls osannolikt, för så gör han ju här hemma också, men jag vet inte. Det känns som att hon skulle säga så även om Lukas hade skrikit hela dagen.

Allt för att inte göra föräldrarna oroliga, hm?

Nåväl, jag tog Lukas på en gång och han kramade mig massvis. Jag fick sätta på honom kläderna utan några större problem. Vanja däremot ville inte klä på sig, så jag fick hjälpa henne också. Annars så kan hon ju ta på sig det mesta själv, om hon bara vill.

När alla var påklädda och klara så öppnade jag dörren. Då fick Lukas panik, antagligen hade han inte kopplat att han skulle få följa med, trots att vi hade tagit på honom kläderna, så han klamrade sig fast vid mig och var jätteskärrad. Stackare. Men när vi kom ut och jag gav dem snuttefiltarna och gosedjuren, då blev han så lugn, så. Vanja också, för den delen.

När vi kom hem så gjorde jag välling åt dem. Jag hade förberett den innan jag gick så de inte skulle behöva vänta på att jag skulle blanda till den och då gick det ju mycket fortare. De drack villigt vällingen och det var heller inga problem att få dem i säng. Tröttisarna.

Det kändes i alla fall mycket bättre idag. Hemskt att lämna Lukas när han får sån panik över att jag går, men det går ju inte att komma ifrån.

Tids nog lär han sig, tragiskt nog.

Om en halvtimme ska jag hämta småttingarna efter deras andra "heldag" hos dagbarnmamman. Igår kändes det ju smått katastrofalt när vi kom hem igen, så jag hoppas att det ska bli bättre idag. Men jag kan ju inte klandra dem heller. Särskilt inte Lukas. Stackars liten.. han är för liten för det här! :( Han är inte ens 1.5 år och behöver verkligen inte vara någon annanstans än hemma hos mig. Men det är ju så här samhället är upplagt.. jag får vara tacksam för att jag kunde ha honom hemma i tre extra månader ändå. Många måste ju skola in barnen när de är ett redan.

Jag hoppas att han inte känner sig alltför övergiven av mig.