Idag har jag (i vissa fall, vi):

• Fått sovmorgon
• Promenerat till stan och tillbaka med Vanja, UTAN vagn! Duktig tjej! (Kan tilläggas att det är c:a 3-4 kilometer enkel väg till stan).
• Köpt en tomteluva till Vanjas tomtedräkt.
• Grovstädat köket.
• Packat sex påsar med böcker.
• Slängt sex påsar med skräp.
• Rengjort avloppet vid badkaret. Större delen gjorde Tommy själv, men jag hjälpte i alla fall till.
• Förberett för barnens lussefirande imorgon.

Ja, det känns som att det har blivit en hel del gjort idag, speciellt med tanke på att jag inte gick upp förrens efter tio och att det tog runt 2.5 timmar att promenera till stan och tillbaka. Med det i åtanke så har vi hunnit med en hel del här hemma.

Lukas ville inte sova middag medans jag och Vanja var borta. Det var helt omöjligt. Inte ville barnen vila efter att jag och Vanja kommit hem heller, så det blev ingen middagslur för nån av dem. Inte för att jag inte försökte få dem att sova.. Men det gick ändå. Middagen blev ganska sen eftersom vi städade en hel del och i slutet av middagen så kunde inte Lukas hålla ögonen öppna mer. Han somnade nästan där och då vid matbordet! Nå, klockan var runt sex, så det var bara att göra barnen i ordning för säng istället. I vanliga fall lägger vi dem runt sju, men är de så trötta att de inte ens orkar hålla ögonen öppna så är det ju ingen mening med att vänta en timme till.

Barnen somnade fort och det var nog den smidigaste läggningen vi har haft på flera månader. Men istället så har Lukas vaknat nu och vill komma in i vår säng istället. *suck* Eftersom vi inte har lagt oss än så funkar ju inte det, så Tommy sitter just nu med honom i soffan och hoppas på att han ska bli trött igen.

Typiskt. Aldrig kan det vara helt bra, inte.

Imorgon ska jag försöka packa lite mer. Det är inte långt kvar tills vi ska flytta och ju mer som är packat redan nu, desto bättre. Visserligen har barnen Lucia imorgon, men efter det är jag ju ledig tills dess att jag hämtar dem, så då borde jag hinna med en del, under förutsättning att jag orkar, förstås. Men eftersom jag fick sova idag så borde jag orka, tycker jag.

Men nu är det dags att sova!

Nu har jag brutit ihop, gråtit en skvätt och kommit igen. Nu är det nya tag som gäller.

Jag försöker organisera oss här hemma lite grann, inför flytten. Den närmar sig ju med stormsteg (fast först ska vi ju ha jul, förstås). Det är fortfarande mycket kvar att packa, men jag känner att jag inte har någon överblick och det är snarare där problemet ligger för mig, snarare än att det är mycket kvar. Utan organisering och struktur blir det bara kaos och det är där vi måste göra något.

Vi har skaffat oss en massa papperskassar till mina böcker, så snart är alla böcker nerpackade. (Yikes! Vad ska jag göra sen?!) Köket kan jag packa ner mycket mer av innan det börjar kännas av, så det ska jag också försöka fixa relativt snart.

Sen finns det saker som vi absolut inte får packa ner förrens de sista dagarna, typ. Saker som "Vi på Saltkråkan"-filmerna, "Pippi" och "Tingeling". *suck* De är fanatiskt förtjusta i att se på film för närvarande. Jag tänkte sätta mig och leka med dem på förmiddagen, men det var helt ointressant. De ville bara se på "Saltkråkan", så jag vek mig och satte på filmen. Nåja, skönt med lugn och ro i huset också..

Jag har köpt lussekläder till barnen. De ska ha Lucia på förskolan på måndag. Det ska bli roligt. Vanja ska vara tomte och Lukas ska vara pepparkaksgubbe. Det var sjutusan så jobbigt att hitta en tomtedräkt åt Vanja. Först var jag på KappAhl och tittade. De hade sååå söta tomtedräkter där! Men inte i Vanjas storlek, förstås.. Men jag hittade ett par tomtetofflor åt henne i alla fall och så pepparkaksdräkten åt Lukas. Sen sprang jag runt i massvis med affärer och letade efter en tomtedräkt. Det var helt hopplöst! Antingen var de slut i storlek eller också hade de aldrig haft tomtedräkter alls. En affär hade en tomtedräkt i Vanjas storlek, men den var hemsk! Den såg förjäklig ut! Alltså, det var som en sån där stickig pyjamas bara. Usch! Nej, den köpte jag verkligen inte. Istället fick vi åka till Maxi på kvällen, för där visste jag att det skulle finnas (sen om de fanns i hennes storlek, det kunde jag förstås inte veta). Vi hade tur. Det fanns tomtekläder kvar, det fanns i hennes storlek OCH de var dessutom jättefina. Men. Vi saknar en tomtemössa. Vi har nu bara morgondagen kvar på oss att hitta en tomteluva åt Vanja. :/ Hoppas vi hittar någon, som dessutom passar till hennes tomtedräkt.

Nå. Jag ska ta kort och filma på måndag, tänkte jag, så då ska jag försöka lägga upp lite kort här. :)

Fy fan vad jag känner mig deppig nu. Saker och ting är inte bra på vissa ställen i släkten och som vanligt så försöker jag ordna upp allting.

Linnéa, den ständiga fixaren och förhandlaren.

Situationen är i dagsläget ohållbar och vi är många som försöker hjälpa till, så gott vi kan. Men det är deprimerande att det ska behövas till en början med. Det är ju inte rätt personer som tar ansvaret..

Men vad ska man göra? Vi kan ju inte låta ungen svälta heller.

Vi är snart inne på femte generationen, verkar det som. Fy fan vad sunkigt.

Imorgon ska jag ringa en halv miljon samtal för att försöka fixa allting. Bäst att gå och lägga sig då..

Vanja har skaffat sig två små barn. Tea och Teo heter de. Tea är Vanjas lilla flicka, ungefär lika gammal som henne eller, som Vanja själv säger, "lika stor". Teo är en bebispojke oftast. Ibland är han större än Tea och får gå till förskolan själv, men oftast får han vara minst. De är minst lika busiga som Vanja och Lukas och när de bråkar med Vanja och är jobbiga, då får jag se hur jag själv agerar, fast komprimerat till fem minuters uppvisning, ungefär. Hm. Inte helt smickrande, men säkert sant, tyvärr. Man skäms lite faktiskt.

Nåväl. Ikväll och Tea och Teo varit väldigt busiga, tydligen. De har klättrat upp i fönstret, klättrat i fåtöljerna, klättrat upp på köksbordet, gömt sig under bordet och sprungit iväg från Vanja hela tiden. Jag har fått hjälpa till och "fånga in dem" åt henne. :) Teo blev ledsen, för han ramlade på bilvägen, men bilen stannade. Tur för den rackarungen.

Roligast är att Lukas hänger på i dessa fantasilekar. När Tea har sprungit iväg från Vanja och hon springer runt och letar, då letar Lukas också. "Teeeea! Teeea!" ropar han och tittar bakom dörrar, under sängen och så vidare. Frågar man om han hittar Tea eller om hon var där, då ser han lite ledsen ut och säger "nej" och fortsätter leta. Likaså "plockar han upp" Tea (eller Teo) när Vanja gör det och bär omkring på. Det är så sött!

Det vore lite kul om Tea och Teo följer med en tid nu, istället för att bara glömmas bort fort. :)

Ja, jag hoppas verkligen inte att det ska bli en vana, det här. Det har gått en vecka sen jag bloggade senast och egentligen har jag haft massvis att skriva om. Men.. det har bara inte blivit av. Jag tror inte jag kan skylla på att jag inte har haft tid egentligen. Jag har nog bara prioriterat annat, helt enkelt. Det är trist, eftersom jag tycker om att skriva och saker faller fort ur minnet.

Jaja.

Den här veckan har det varit kallt. Som kallast har det varit 18 minus. Det är rätt kallt för att vara här, men klär man bara på sig så är det ju uthärdliga temperaturer ändå. Kallt, men inte värre än så. Fast om man lyssnar på annat folk så är det en skam att vi har det så kallt och vem ska man klaga hos egentligen för så här kan vi ju inte ha det?! *suck* Det är samma folk som klagar över att vintern har kommit alldeles för tidigt i år (snö redan i november, vem ska vi klaga hos??) och som helst skulle slippa snö, ja, hela vintern strängt taget, om det bara var möjligt.

Själv är jag mer positivt inställd till vintern. Visst, vissa delar av den är kanske lite besvärliga, som att köra med barnvagnen i moddsnö och så vidare, men på det stora hela så är ju vintern fantastisk vacker. För att inte tala om hur roligt det är för barnen! Ja, vuxna också om vi bara vill. Vi åkte ju pulka med barnen här utanför i helgen och oj! så skoj vi hade! Jag hade lika kul som barnen. :)

Mindre kul var det i tisdags, när det var som kallast.. När jag skulle till förskolan med barnen så blev vi nekade att åka med bussen för han kunde inte öppna bakdörrarna, påstod han. Inte fick vi ens försöka kliva på där fram heller, utan han tyckte att vi kunde vänta på nästa buss! Okej, hade vi flyttat redan och detta hade inträffat i Göteborg, då hade det inte gjort mig så mycket. Där kommer ju bussarna typ var 10:e minut, men här i Alingsås kommer de en gång i halvtimmen, OM de är i tid, vilket de i princip aldrig är, speciellt inte nu på vintern.

Nå, jag blev ganska så sur. Han menade alltså att jag skulle stå där, i 18 minusgrader, med två små barn i kärran, och vänta på att nästa buss skulle behaga dyka upp och sen få se om jag kunde få förmånen att åka med den istället?! Aldrig i livet. Jag promenerade istället, arg som ett bi. Som tur var så hade jag ju klätt på barnen ordentligt. De hade långkalsonger, undertröjor, vanliga kläder, tjocktröjor, raggsockar, vinterkläder (jacka och byxor), mössa, vantar, halsduk och ytterligare ett par raggsockar. Ovanpå detta hade jag även tagit med en filt som jag hade lagt över dem. Så de höll sig ganska varma, trots att de satt still, tack och lov. Värre var det väl med mig. Jag har inga långkalsonger (måste komma ihåg att köpa det nån dag), så jag blev ganska kall om benen, trots att jag gick. Men resten av kroppen blev jag desto varmare av så när jag kom fram till förskolan så svettades jag jättemycket och var iskall om benen. Härligt. Fast man märker det ju inte förrens man stannar, hur kalla benen är, så jag led ju inte av det medans jag gick.

Apropå förskolan, för övrigt.. Barnens förskola är jättebra (säger jag utan att ha något att jämföra med) men det finns en sak som stör mig mer och mer. När vi hämtar eller lämnar barnen så står oftast förskolelärar/en/na och pratar med oss. Men de hjälper aldrig, aldrig någonsin till! De hjälper inte till att klä av barnen eller klä på dem. Inte ens om barnen springer iväg, in i lokalerna med skor på, hjälper de till att hämta dem, utan de bara tittar och så får en annan springa fram och tillbaka och kämpa med att få på båda barnen kläder och hålla dem på plats.

Ah, vad det stör mig! Alltså, det är inte så att jag kräver att de ska klä på eller av barnen jämt, jag anser inte att det hör till deras obligatoriska sysslor eller så (det skulle naturligtvis bli jättejobbigt för dem när många barn kommer samtidigt) men vi är oftast ensamma när vi hämtar och lämnar och de gör ju "inget annat viktigt", så att säga. De står ju bara och pratar med mig, inget annat. Så varför låter de mina barn springa in med skorna på medans jag är upptagen med det andra barnet? Varför inte bara fånga in vederbörande och säga "nej, nu ska du inte leka, du ska ju gå hem med mamma" eller något dylikt? Det kan ta mig mellan en halvtimme och en timme att klä på barnen på förskolan. (Få av kläderna går ju alltid mycket snabbare). Under den tiden står förskoleläraren bara och tittar på och pratar med mig. Inte vill jag uttryckligen be dem om hjälp heller, man vet ju aldrig hur de skulle ta det och våra förskolelärare verkar rätt stingsliga ibland.

En annan sak man kan undra över är varför barnen beter sig på detta sätt när jag ska hämta dem. Hemma gör de väldigt sällan så här, visst händer det någon gång, men på förskolan är det ju varje dag. Det börjar bli rätt frustrerande.

En annan sak som är frustrerande är Arbetsförmedlingen. Det har nu gått en månad sen jag blev arbetslös och jag har fortfarande inte fått komma in och träffa min handläggare och få en handlingsplan upprättad! Jag får bara höra att min handläggare kommer ringa upp mig, jag behöver inte oroa mig. Jag oroar mig ändå. Jag har försökt nå min handläggare i en och en halv vecka, och det är OMÖJLIGT att komma fram till honom! Jag var på besök på förmedlingen förra veckan och ställde frågor och fick bara höra att han kommer höra av sig till mig. Jag ringde till kundtjänsten igår och tjejen jag pratade med där blev helt förfärad över att jag inte hade fått någon handlingsplan. Inte stod det något på min sida heller, vare sig att mötet som var inbokat (blev avbokat pga sjukdom, inte min) aldrig blev av, inte att jag hade varit inne på förmedlingen förra veckan, inget om mina telefonsamtal eller något annat. Allt sådant här SKA dokumenteras egentligen, men av någon anledning skriver de inte upp såna saker när det kommer till mig. Det har varit mycket strul, måste jag säga.

Nå, jag fick höra i alla fall att jag måste ju få en handlingsplan upprättad. Om inte annat så är det ett krav ifrån A-kassan och dessutom är det min rättighet. Hon rådde mig att gå in till förmedlingen nästa dag, vilket alltså är idag, och kräva att de bokade in ett möte med min handläggare eller åtminstone upprättade en handlingsplan där och då. Så jag åkte in till AF idag. Jag talade om att jag inte hade fått träffa min handläggare än eller fått någon handlingsplan och att jag ville ha detta nu. Vad får jag till svar? Jo, för det första så fick jag helt enkelt vänta på att min handläggare ringer upp mig (doh, DET har jag ju inte hört förut eller så) och för det andra, vad skulle jag med en handlingsplan till?

Alltså, när de som jobbar på Arbetsförmedlingen undrar vad man ska ha den till, då börjar man ju undra över syftet med handlingsplanen!

Nå, jag drog argumenten med A-kassan och att jag hade rätt till det och lade till att det är trevligt att få lite feedback på det man gör (med sin handläggare alltså) men argumenten bet inte på tanten. Hon hävdade att A-kassan struntar i om jag har en handlngsplan sålänge det är Arbetsförmedlingen som inte har upprättat någon. Alltså om det var jag som hade vägrat så hade de brytt sig, men inte som det var nu. Gosh..

Nå, jag litar inte på det. Inte ett dugg. Så på måndag ska jag ringa A-kassan och fråga, orolig som jag är, vad de anser om att jag inte har någon handlingsplan än. När jag för övrigt talade om för tanten på AF att vi kommer flytta om en månad, då tyckte hon att det inte var någon mening med att jag träffade min handläggare ALLS, utan det kunde vänta tills jag hade flyttat!

Nej, jag känner mig inte alls bortprioriterad hos AF. Inte alls.

Jävligt tur att jag är en vuxen människa som kan ta ansvar för mitt eget liv och faktiskt letar jobb ändå. Men tänk på dem som har det svårare. Vilken hjälp får de egentligen? Någon alls?