Innan jobbet.

Gosh, vad filosofisk man kan vara på kvällskvisten då. Syftar naturligtvis på mitt tidigare inlägg. Vette fasen om jag ska låta det ligga kvar. Det känns som att det kanske var lite väl självutlämnande. Nåja. Jag får bestämma det senare. Just nu sitter jag på busshållsplatsen och väntar på att åka till jobbet. Det verkar bli en riktig vana, det här. Att skriva mina blogginlägg i vanligt pappersformat på väg till och från jobbet, samt på rasterna. Det känns befriande på något sätt. Jag behöver inte skriva färdigt hela inlägget på en gång, utan jag kan knåpa ner mina tankar när jag har tid, fundera och låta formuleringar mogna. Jag drabbas inte heller av dessa blockeringar som jag får ibland när jag sitter vid datorn. Det känns lite som terapi, det här att skriva för hand.

På jobbet.

Japp, jag tackade ja till övertid idag. Än så länge vet jag inte om det blir av, eftersom det hänger på om jag får skjuts eller ej, precis som vanligt.

Men i och med att jag tackade ja idag så måste jag nog säga nej imorgon. Jag har ju en del saker jag vill ha gjort den här veckan. Som alltid.

Jag har, som vanligt, gjort upp en plan för våra ekonomiska mål som jag har satt upp. Målen är fem till antalet i dagsläget och planen är att nå alla fem mål inom fem år. Varje mål är lite svårare än föregående, vilket gör att det kommer bli en utmaning att nå dem. Det första, och lättaste, har vi fram till årsskiftet på oss att nå. Med lite tur så kanske vi når målet redan i november. Så det känns positivt.

Med största sannolikhet så kommer dessa mål ändras en massa gånger på fem år, särskilt om våra inkomster ändras. Om exempelvis Tommy tjänade lika mycket som jag så hade jag ställt fram målen och satt högre krav på vårt sparande, och tvärtom . Vid minskad inkomst hade jag ju fått flytta tillbaka målen och i värsta fall lägga allt på is.

Men om jag nu är övertygad om att allt kommer ändras flera gånger om på de här fem åren, vilket jag är, varför då alls göra mål som sträcker sig så långt? Varför inte bara göra beräkningar för ett mål åt gången?

Jo, för det första tycker jag att det är motiverande att ha långsiktiga mål. Det är lättare att se vad sparandet behöver ligga på för att uppnå målen. Det är också lättare att sätta press på sig själv, att anstränga sig hårdare och kämpa mer om man har flera saker att uppnå inom en viss tidsperiod.

Det är samma sak hemma med städningen. Om jag bara lite löst bestämmer mig för att städa (jämför ett allmänt mål att spara) så blir det absolut ingenting gjort. Målet är för luddigt och blir därmed omöjligt att uppnå. Gör jag däremot en lista över vad som ska göras och sätter en tidsram runt (klara, tydliga sparmål inom en specifierad tid) då är det lätt att beta av, bocka av och ha en överblick över vad som är gjort och vad som återstår.

Hemma.

Jag fick skjuts idag också, så därmed blev det övertid till två igen. Jag kommer antagligen vara ett vrak imorgon igen. Uh. Hoppas verkligen detta visar sig i lönekuvertet sen.

Barnen hade fotografering på förskolan idag. Jag har fått höra att de var väldigt duktiga, så nu ska det bli spännande att få hem fotografierna. Förra året blev bilderna helt underbara. Jag hoppas på något liknande i år.

Jag ska inte skriva så mycket mer. Klockan är nästan tre och jag måste sova.

Natti, natti, gott folk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här podden jag lyssnar på är helt fantastisk. Det finns så mycket som jag skulle vilja diskutera och resonera kring bland alla ämnen som jag har fått höra om. Men jag lyssnar ju på fler avsnitt än jag hinner blogga om, så man får sålla lite. ...

Igår fyllde Lily fem år. Det är inte klokt vad fort tiden går! Gammal klyscha, men så är det verkligen. Min yngsta är fem år. Min yngsta! Äldsta dottern har passerat tio och är snart lika lång som jag. Skor kan vi nästan dela på redan. Själv är jag n...

Jag nämnde väl häromdagen att jag har börjat lyssna på podcast? The Psych files är den jag lyssnar på för närvarande och lär lyssna på ett bra tag framöver. Han som håller i den, Michael Britt, startade podden för tio år sedan, så jag har lite att ta...

Det här har varit en väldigt påfrestande dag, både fysiskt och psykiskt. Vi hade minnesstund för Lasse idag. Lasse var en truckförare som jag jobbat med i 4-5 år. Han dog plötsligt och oväntat förra veckan, endast 47 år gammal. Minnesstunden var väld...

Som ungefär fyra personer har märkt (fler är det inte som läser min blogg, typ) så har det varit ganska, eller ja, totalt tyst på bloggen ganska länge nu. Det var flera år sedan jag bloggade aktivt och frekvent. Jag vet inte, det är väl att jag är på...