Usch, vilken dag det här har varit. Det hela började med att Vanja vaknade vid 6-tiden. Det i sig är inget ovanligt, men i vanliga fall så får hon ny blöja, en flaska välling och sen somnar hon om. Idag fick hon ny blöja, en flaska välling och totalvägrade att somna om.

Ovanpå detta så ringer Tommy och säger att bilen vägrar starta, så han har börjat GÅ till jobbet. Hua. Minusgrader och låååååång väg att gå. Men han hann bara två hållplatser innan han insåg att det skulle ta för lång tid och ville att jag skulle kolla upp om bussen gick till jobbet, vilket den nästan gjorde. Tillräckligt nära i alla fall. Försenad blev han naturligtvis i alla fall, men inte såå mycket som om han hade gått hela vägen.

Efter jobbet fick han skjuts hem av en arbetskamrat som hade startkablar och tillsammans fick de igång bilen (inga större problem med startkablarna, tack och lov) och Tommy for iväg till Jula i Partille och fick köpa ett nytt batteri till bilen. Kul. 750 spänn puts väck. Men måste man så måste man ju..

Men det värsta, det inträffade mitt på dagen. Vanja vägrade som sagt att somna om på morgonen. Vid åtta gav jag upp omsövningsförsöken och hon fick istället komma upp. Vid elvatiden började jag försöka lägga henne igen (hon var såååå trött), men hon somnade inte förrens vid tolv. "Skönt", tänkte jag och förutsatte naturligtvis att hon skulle sova lika länge som vanligt eller kanske till och med längre eftersom hon inte hade sovit lika mycket på natten som hon brukade.

Men icke. Redan efter en timme vaknade hon och det var då det hela började...

När jag kom in till henne så var hon jätteledsen och skrek och halvt hysterisk. Jag lyfte upp henne ur sängen och upptäckte att hon inte alls var halvt hysterisk. Hon var helt hysterisk. Hon fäktade och slog med armarna. Hon sparkade med benen. Tårarna bara rann och rann. Ryggen spände hon som en båge och jag var tvungen att hålla ganska hårt i henne för att inte tappa henne. Hon var helt vild! Hela kroppen slängde av och an och jag blev helt förskäckt. Jag försökte lägga henne i vår säng, men det gick inte alls. Hon lugnade inte ner sig det minsta och hon kastade sig nästan över sängkanten. Jag försökte prata lugnande med henne, frågade vad som var fel, om hon hade ont någonstans, försökte sjunga lite för henne, men ingenting hjälpte. Det enda hon sa var "nej, nej, nej, nej" mellan skriken och gråten. När jag försökte klappa henne på kinden (när hon låg i sängen) så viftade hon och slog mot mig och upprepade sitt "nej, nej". Det enda som fanns att göra var att gå runt med henne och hålla ett så fast grepp som jag vågade och hoppas på att hon skulle lugna ner sig.

Det tog över tjugo minuter.

Det var tjugo väldigt långa minuter och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kunde inte lägga ner henne, jag kunde inte sätta ner henne på golvet (då hade hon väl slagit ihjäl sig så som hon kastade sig av och an) och inget jag sa eller gjorde verkade hjälpa. Jag kände mig totalt hjälplös.

Till slut lugnade hon ner sig i alla fall. Jag har ingen aning om vad det var som hände och det var väldigt otäckt medans det pågick. :( Usch.